Vem är egentligen rädd för vem?

IN GOD WE TRUST står det på min amerikanska dollarsedel. Vi förlitar oss på Gud. I praktiken tycks det dock vara si och så med förtroendet. Inte minst med tanke på att USA står för nästan hälften av världens totala militära utgifter. Utslaget per innevånare blir det 1756 dollar, runt 12 000 kronor per år.

Det kostar på att vara världens största militärmakt. Naturligtvis bidrar också kriget i Irak till USA:s höga kostnader.
Totalt satsade världens länder över 1 200 miljarder dollar på militären förra året. Det visar den senaste årsboken från Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, Sipri, som släpptes i måndags.

Det går att fortsätta uppräkningen av siffror hur länge som helst. Men Sipris chef Alyson Bailes drar själv den viktigaste slutsatsen. Nämligen att utvecklingen går åt fel håll. Förra året ökade världens militära utgifter med 3,5 procent. Under de senaste tio åren ligger ökningen på 37 procent.
Att världens länder håller sig med militärt försvar är ingen nyhet.
Men en snabb blick på rustningens tio i topp väcker ändå frågan. Vem är rädd för vem?
Förutom USA ligger Storbritannien, Frankrike, Kina, Japan, Tyskland, Ryssland, Saudi-arabien och Indien i en samlad klunga där framme.
Ingen av dem lever under något konkret hot. Kina, Ryssland och Indien har visserligen stormaktsambitioner och har därför behov av militära muskler. Men något konkret hot är de knappast utsatta för.

Världens stater skulle kunna skära ner sina militärbudgetar och ändå ha ett fungerande försvar. Den omvända logiken gäller också. Det går att lägga hur mycket pengar som helst på militären, utan att för den skull kunna köpa sig trygghet. Så länge den potentiella motståndaren gör likadant tar rustningsspiralen aldrig slut.

Kriget i Irak visar plågsamt tydligt att pengar och muskler inte löser problemet. Inte ens världens mäktigaste militärmakt kan få slut på kriget. Det senaste draget, att börja beväpna sunnitiska grupper bara de lovar att bekämpa al-Qaida, har nästan något desperat över sig.
”Det är en spiral som inte bara tar pengar från fattigdomsbekämpning utan också från kampen mot klimatförändringar”, konstaterar Sipris chef Alyson Bailes i Dagens Nyheter.

Den militära upprustningen löser inga av mänsklighetens brännande frågor. Därför borde det ligga i allas intresse att minska de militära utgifterna. Världen är full av utmaningar där pengarna behövs bättre. Oavsett om det gäller sjukvård, rent vatten eller klimatsatsningar.

Ett smygande hot är frestelsen att använda de svällande militära musklerna i den allt intensivare kapplöpningen om världens åtråvärda råvaror. Då riskerar dagens rustningsspiral att bli en draksådd för kommande generationer.

Dag Tuvelius