Vem ska tala om moral om inte kyrkan?

Det var verkligen ingen liten chockvåg – i den täta tystnaden skvalpade den högt – som gick genom rummet när det framkom att svenska folket gett högsta poäng åt Israel.

Efter lördagens final av Eurovision Song Contest tröstade jag mig med att konsultera internetforumet Reddit och en teori signerad ett anonymt konto: 

De som röstar politiskt och inte vill rösta på Israel har 25 andra bidrag att välja mellan. De som röstar politiskt och vill rösta på Israel har ett. 

Det behövs därför inga konspirationsteorier, bara enkel matematisk logik för att utröna faktum: Israels medverkan var en effektiv kampanj för att illustrera en stor folklig opinion. För ett land vars militära kapacitet är beroende av västlig välvilja är det ingen oviktig signal att skicka till världssamfundet. 

Men dagarna före finalen har många reagerat på Israels systematiska övervåld och blockaden av nödhjälp som drabbar civilbefolkningen i Gaza.

Bland de kyrkliga aktörer som uttalat sig finns det svenska, norska och finska biskopsmötet. Var för sig har de under förra veckan gjort ställningstaganden om den humanitära katastrofen, med krav på att häva blockaden av mat och nödhjälp till Gaza, utlysa eldupphör mellan Israel och Hamas och att Hamas släpper all gisslan.

För mänsklig värdighet är varje bomb ett misslyckande. Varje krig en katastrof. Varje våldsmakare i behov av omvändelse. Men ingen människa med en själ, som sett bilder och läst rapporter från Gaza de senaste veckorna, kan misstycka varken kraven eller tidpunkten för biskoparnas vädjanden.

Över en miljon människor uppskattas vara undernärda på grund av att Israel sedan nästan tre månader blockerat mat, medicin och annan nödhjälp. På söndagen meddelade Israel däremot att man skulle släppa in bistånd till delar av Gaza. 

På måndagen rullade så de första fem lastbilarna in med mat till såväl spädbarn som vuxna. Det kan ses som ett kvitto på att det är viktigt att ledare reagerar när det som Israel betraktar som självförsvar övergått i systematiskt övervåld. 

Men FN:s humanitära chef Tom Fletcher har kallat de första lastbilarna med nödhjälp till Gaza för en "droppe i havet". Och till SVT nyheter säger Johan von Schreeb, läkare och professor i katastrofmedicin, att det är fråga om en "skenmanöver". En operation som räddar något av Israels anseende samtidigt som Netanyahu har förklarat att Israel ska ta "kontroll över hela Gaza". 

Biskopar är inte större människor än andra, men de äger större plattform än andra. Det är därför inte konstigt att många av de debattartiklar som Kyrkans Tidning publicerat i ämnet sedan oktober 2023 slutat med en uppmaning till biskoparna i Svenska kyrkan att bryta tystnaden om kriget i Mellanöstern. 

Behovet av att biskopar uttalar sig om mänskligt lidande kommer inte enbart av deras offentliga ställning och mediala genomslag. De har också en viktig symbolisk betydelse. För kyrkans folk är de en omistlig projektionsyta. 

Min gissning är att de senaste årtiondenas kamper inom kyrkan – som de för likabehandling oavsett kön eller sexuell identitet – har gjort kyrkans offentliga ställningstaganden till en närmast själavårdande institution. 

Den människa som känner att hennes hjärtas kamper ges teologisk tyngd i samma stund som kyrkliga ledare uttalar dem,  upplever sig också ha en helare relation till kyrkan. Den som känner att det egna samvetet inte speglas av kyrkans policyer är däremot snabb med att ifrågasätta kyrkans hela andliga auktoritet. 

Det här är förståeligt i synnerhet när saken gäller diskriminering. Men det riskerar i förlängningen att skapa en märklig relation mellan individ och kyrka, om kyrkan framför allt blir en central som sänder ut viktiga budskap i världen. Kyrkan är också det, men det är inte vad kyrkan säger som ger henne kropp. Det är den gemenskap som inte ägs av några andra intressen än Guds radikala kärlek.

Varje kristen människas frihet är nämligen att veta sig älskad av Gud och därför kallad till ansvar. Därför hade biskopsmötet i Svenska kyrkan gärna kunnat anstränga sig mer för att inte bara ställa krav, men förklara varför kriget i Mellanöstern å det djupaste angår oss alla, och hur.

Det norska biskopsmötet lyckas med det. Deras uttalande sticker ut jämfört med det svenska och finska. Biskoparna nöjer sig inte med folkrättsliga begrepp för att adressera det mänskliga lidandet. 

De skriver: ”Vi är skärrade”, att det är fråga om en ”moralisk kollaps” av internationell rätt och hur det är allas ansvar att ta vara på ”vår gemensamma humanitet”. 

Norrmännen talar moralens språk. Ett personligt språk som inte förbiser, men nog rundar de juridiska begreppens fyrkantighet. De bjuder på ett tilltal som åberopar samvetet hos alla. 

Inte bara skyldigheterna hos dem med makt.

Fanny Willman, ledarskribent

Hör Olav Fykse Tveit, preses i Norska kyrkan, och Klas Hansson, docent i kyrkohistoria, om biskopar och opinionsbildning i senaste avsnittet av podden Makten och härligheten.