Inför söndagen frågar jag: Hur mycket växt är mitt eget val?

Växt är ett spännande tema när vi står mitt i vårens prunkande tid. I min trädgård gräver jag i trädgårdslandet, förkultiverar och planterar men också inspekterar. Jag frågar mig hur det går med fruktträd och blomning. Konstaterar att naturens växt sköter sig själv. Jag är egentligen endast åskådare.

Växten handlar om en inneboende livskraft och jag kan endast tillföra något till växtprocessen ­genom att skapa bra förutsättningar.

Med söndagens tema framför ögonen ställer jag mig frågan: Hur mycket är växt i det som handlar om tro en inneboende livsprincip och hur mycket är växt mitt eget val?

I vår lutherska tradition lägger vi ett stort fokus på dopet och det med rätta, men kanske talar vi för lite om vad som händer sedan, hur den enskilda människan formas till att alltmer likna Kristus.

I söndagens episteltext uttrycker sig Johannes både kärleksfullt och uppfodrande. Mina barn, skriver Johannes och sedan talar han om att älska i handling och sanning. Hela textens sammanhang berör hur vi inbördes hör samman i Guds familj.

Kapitlet börjar med ett underbart klargörande ”Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.”

Det är vi.

En vacker liten mening formulerad som en vagga som bär upp resten av texten. Fadern har gett oss en gåva, han gjort oss till barn. Dessa barn – är vi! I slutet på samma kapitel återfinns vår episteltext. Utgångspunkten för att vi ska älska våra syskon i handling och sanning är att vi har fått en himmelsk far och är älskade.

Om växten i kärlek var en inneboende livs­princip, alltså om den skedde lika naturligt som det är för ett frö att bli blomma, så skulle förmaningarna Johannes skriver inte behövts, då hade vi ­älskat.

Jesus ger dessutom sina lärjungar ett nytt bud strax före sin död. Han säger i evangelietexten för denna söndag, ”Mitt bud är detta: att ni ska älska varandra så som jag har älskat er.”

När vi blir Guds barn innebär det att den helige Ande blir inneboende i våra liv. Jag tänker mig det som att vi får del av Guds dna. Precis som jag är ­bärare av mina föräldrars arvsanlag är jag bärare av Gud.

Ibland blir jag full i skratt när jag ser på både mig och min man, hur vi mer och mer blir lika våra föräldrar. Det kan handla om allt från utseende till små subtila saker och jag kan stanna upp mitt i steget och tänka, så där gjorde mamma också.

Men allt det som våra föräldrar är, är vi trots allt inte automatiskt. Vissa saker ligger nedärvda, exempelvis att jag är lik min mamma, medan annat får jag längta efter, helt enkelt välja att arbeta med om jag på det området vill likna min förälder.

Att växa som kristen verkar handla om den kombinationen. Det nedärvda kommer både i skapelsen och i dopets nyskapelse. Det andra, som detta att älska i handling och sanning är sådant jag får längta efter, helt enkelt välja att arbeta med för att alltmer likna Kristus.

Alltså har alla dessa vi barn ett gemensamt uppdrag, att i handling och sanning öva oss i kärlek till varandra. Det är svårt, det kan vi konstatera men kyrkan är också den plats där goda förutsättningar för växten finns, gudstjänsten med dess beståndsdelar av syndabekännelse och förlåtelseord, predikan, mässa, lovsång och bön öppnar våra hjärtan igen och igen för omvändelse och växt i tro.

Kerstin Oderhem
Missionsföreståndare EFS