Nyhet

Här får judendomen ett ansikte

Foto: Marcus Gustafsson

Jerusalem. Det är inte enkelt att förklara och definiera vad judendom är.

Är det en religion? Är det en nationalitet? En etnicitet? Ett folk? En kultur? Eller är judendom alltsammans på en och samma gång?

Beroende på vilken kategori som väljs varierar också synpunkterna på när judendomen startade.

En anekdot som berättas av Ophir Yarden, chef för ADAShA, Jerusalem center for interreligious encounter, illustrerar förvirringen som råder när det görs försök att ringa in ett enda svar på vad judendom är. 

En kvinna frågar sin judiska vän: Daniel, är du jude?

Han svarar: Vad är det för slags fråga? Självklart är jag jude. Det vet du.

Kvinnan fortsätter: Ja, jag vet, men ville ändå fråga. Daniel, vad är judendom?

Han svarar: Det är en religion. Vilken dum fråga.

Kvinnan svarar: Okej. Men Daniel, är du religiös?

Daniel svarar: Vilken fråga! Är jag religiös? Varifrån fick du den knasiga idén? Det finns inte ett religiöst ben i min kropp. Varför tror du det?

Kvinnan svarar: Jag vet inte. Men du sa att du är en jude, du sa att judendom är en religion och nu talar du om för mig att du inte är religiös därför att du är en jude. Kan du förklara det för mig Daniel?

Daniel svarar: Nej.

Anekdoten är slutklämmen för Ophir Yardens mycket innehållsrika föreläsning som kastar ljus över vad judendom kan handla om, hur det blev som det blev och ”hur vi hamnat i den förvirrade verklighet vi lever i i dag”. 

Föreläsningen hålls för en grupp präster och andra aktiva i församlingslivet i Karlstads stift som är i Jerusalem för en studieresa. Kursen går under beteckningen Abrahams barn – judar, kristna och muslimer som alla sitter i matriarkens och patriarkens knä – och avsikten är att man ska lära känna varandra bättre för att kunna förstå och respektera varandra. Glädjas över likheter som finns men också fascineras över att tro kan uttryckas på olika sätt.

Ophir Yarden beskriver målande hur den judiska världen såg ut i början av 1900-talet och hur generationer judar levde före eller under Förintelsen. Men han startar med att berätta om Rabbi Hillel som levde i Jerusalem en generation före Jesus och som sägs ha myntat uttrycket: Det som är dig förhatligt ska du inte göra mot andra.

– Varje jude känner till detta uttryck, säger Ophir Yarden. Detta är essensen av judendomen. Det är inget teologiskt påstående. Det säger ingenting om Gud utan handlar om medmänskliga relationer, hur man ska interagera.

Men är inte judendom en religion? Om människor runt om i världen skulle tillfrågas skulle nog de flesta svara ja på frågan. Därmed inte sagt att det är det bästa svaret, menar Ophir Yarden och ger en blixtrande genomgång av judendomens start hos matriarkerna och patriarkerna 1 700 före Kristus, över till Moses, kung David, exilen i den babyloniska fångenskapen och fram till rabbinerna 70 efter Kristus efter andra templets förstörelse. Då, när templet är förstört, har inte prästerna någonstans att arbeta och fariséerna – de skriftlärda – träder fram som rabbiner.

– De skapar den judendom som överlever utan en stat, ett land och utan ett tempel. Det är en judendom för den majoritet av judar som lever i exil, spridda över stora delar av nuvarande Europa. Det är en stor förändring och den kommer inte att vara tillfällig utan varar i nästan 2 000 år.

– Den rabbinska judendomen betonar synagogan, bönerna, Torahstudier, familjen, judiska högtider och hur man ska äta och leva.

I början av 1900-talet lever 75 procent av judarna i det kristna Europa och den överväldigande majoriteten i den östra delen. Den judiska moderniteten med den judiska upplysningen och emancipationen blir därför en eurocentrisk fråga som knappast berör judarna i Afrika eller Irak. 

Den förste sekuläre juden är filosofen Baruch Spinoza. Han utmanade tanken om hur man tänkte om judendomen när han sa att judendomen inte är hans religion men att han fortfarande är judisk och inte har lämnat den judiska världen. 

Det väcker sensation och han utesluts ur den judiska gemenskapen eftersom han slutar utöva judiska regler offentligt – han går exempelvis omkring på Amsterdams gator och röker under sabbaten.

– I dag finns det minst lika många sekulära judar i världen som de religiösa, säger Ophir Yarden.

På Jerusalems gator, vid Västra muren och i kvarteren Mea Shearim är de religiösa, ultraortodoxa judarnas närvaro mycket påtaglig. De märks tydligt i gatuvimlet: männen i svarta kostymer, hattar och skruvlockar vid tinningarna. Kvinnorna döljer sitt hår i en baskerliknande huvudbonad och barnen är många. Det är också i de ultraortodoxa kvarteren i Mea Shearim som tittarsuccén Shtisel spelas in, en tv-serie med genuina ultraortodoxa karaktärer som även sekulära judar kan gilla. 

Den ultraortodoxa judendomen har sitt ursprung i Östeuropa under 1700-talet. Rabbi Eleazar Baal Shem Tov räknas som chassidismens far, var från Ukraina och hyser tankar om en pietistisk revolution. Att studera skrifterna är bra, men inte alla ska eller kan studera. Det tycker däremot den litauiske rabbinen Vilna Gaon som vill ha en intellektuell rörelse.

– De båda fraktionerna närmar sig sedan varandra och hör i dag till den ultraortodoxa sidan med dess 50 nyanser av svart, säger Ophir Yarden lite skämtsamt.

Den antireligiösa franska revolutionen sätter också djupa spår i den judiska gemenskapen. Judendomen läggs i samma låda som allt annat religiöst, katolskt eller protestantiskt och judar går under beteckningen mosaiska trosbekännare, även i Sverige.

De icke-religiösa svaren på moderniteten från judiskt håll blir sionism och socialism. I början av 1900-talet finns betydligt många fler judar som är socialister än sionister. Det ändras radikalt efter Förintelsen. 

Sionisterna ser den judiska identiteten som en nationell men inte en religiös identitet. De vill ta kontroll över sitt eget öde, göra något konkret och resultatet blir bildandet av staten Israel 1948.

Tillbaka till Ophir Yarden. Han är klar över en sak: För att förstå den judiska världen av i dag måste man se hur Spinoza, den franska revolutionen och sionismen påverkar hur judar ser på sin judiska identitet.

– Vi förstår inte ens oss själva. Vi har fortfarande debatter om detta. Det finns vissa judar som säger att identiteten är en sak, andra en annan och en tredje som menar att det är lite av varje, säger Ophir Yarden.

Men om judar har det knepigt med att definiera sig själva, hur ser de då på kristendomen och de kristna? Hana Bendcowsky, programchef för JCJCR – The Jerusalem Center for Jewish-Christian Relations – föreläser för gruppen på Swedish Christian Study Center, ett stenkast från Jaffa Gate som leder in till den gamla staden med sina prång och gränder, och bilden som framträder är mångfacetterad.

– De flesta israeler vet mycket lite om kristendom och de kristna. Men det behövs en speciell dialog mellan judar och kristna i den kontext vi befinner oss i, säger Hana Bendcowsky. För innan man kan bygga broar måste man förstå utmaningarna och problemen.

En viktig sak i sammanhanget handlar om att vara i majoritet eller i minoritet i ett land eller i en stad.

– Vi judar var i minoritet i mer än 2 000 år. Som minoritet måste man skydda sig själv, fysiskt men också andligt. En bärande fråga och utmaning är hur man kan fortsätta med sin identitet som minoritet.

– Nu lever vi i en ny verklighet. Vi är majoriteten men hur uppträder vi som majoritet? frågar hon retoriskt och fortsätter med att beskriva situationen för de kristna i Israel som uppgår till ungefär 170 000 personer.

Vi förstår inte ens oss själva. Det finns vissa judar som säger att identiteten är en sak, andra en annan och en tredje som menar att det är lite av varje
Ophir Yarden

De är i minoritet och åtta procent av dem är arabisktalande medan 30 procent talar hebreiska. De är uppdelade i många olika riktningar. Många kristna i Israel kommer från Ryssland och Ukraina och man räknar med att 10 000 rysk-israeliska kristna judar finns i landet.

– De är av rysk bakgrund, är israeliska medborgare, kristna i sin tro men firar judiska högtider tillsammans med sina grannar. 

I Israel finns också tiotusentals personer som är i landet för att arbeta. Många kommer från Thailand, Filippinerna eller Indien. Många är kristna, oftast katoliker, och arbetar i äldrevården.

– Deras barn som växer upp här går i hebreisktalande skolor, läser judisk historia, judisk tolkning av Bibeln, firar judiska högtider och talar hebreiska som sitt förstaspråk. Men när de går till kyrkan förstår de ingenting, säger Hana Bendcowsky. Barnen är israeliska i sin mentalitet, judiska i sin kultur och kristna i sin tro.

Hon upprepar att många judar vet mycket lite om kristendom. De flesta judar växer upp i en homogen omgivning. De känner inga kristna. De träffar inga kristna. De tycker inte att de behöver de kristna. Det är väldigt lite av interaktion mellan judar och kristna, få tillfällen att mötas.

– Kristna och kristendomen kopplas också till förföljelse, korståg och Förintelsen. Så om den första frågan för judisk-kristen dialog är vem som är i majoritet och minoritet och vem som ska lyssna till vem, så är den andra utmaningen det förflutna.

– Vi kan inte fortsätta se korstågen, slakten, förföljelsen. De kristna som finns här i dag har ingenting att göra med dessa saker. De förstår inte varför det förflutna ska dras in i en diskussion om det nuvarande.

Men det är också svårt för många judar att se korset som kan uppfattas som en symbol som tillhör det förflutna och historien.

– För kristna palestinier är det svårt att förstå varför de ska sammankopplas med judeförföljelser i Europa. Vad har det med dem att göra? De förstår inte varför de ska behöva höra hur vi judar led under de kristna i Europa när de är här och kämpar som en minoritet. Det är komplicerat.

Den tredje frågan och utmaningen handlar om teologi, säger Hana Bendcowsky. Visserligen delar judar texter med kyrkan, något de inte gör med islam. Men i sättet att tala om Gud har judar många gånger mer gemensamt med muslimer än med kristna.

– Vi judar talar inte om treenigheten. Det är förvirrande för oss. Och det är mycket mer utmanande när man delar samma texter men tolkar så olika, säger Hana.

Stiftsteolog Jesper Svartvik är en av ledarna för gruppen från Karlstads stift. Hans önskan är att deltagarna ska lära känna den levande, fromma judiska traditionen och se att det var den tradition som Jesus inte lämnade, utan den som bar honom.

– Jesus föddes som from jude och han levde ett fromt judiskt liv. Det sista han gör är att citera de judiska skrifterna, Psaltaren som har varit bönbok för kristna i 2 000 år. Men innan den blev det var den redan judarnas bönbok. Det måste vi tänka på varje gång vi citerar Psaltaren. Den är en gåva från det judiska folket, säger Jesper Svartvik.

Barbro Matzols

010-199 34 58

barbro.matzols@kyrkanstidning.se

Foto: Marcus Gustafsson

Läs också:

Syndabockar och begär – en del i människors samspel

5 Juni, 08:56
De första Dödahavsrullarna hittades 1947 i en grotta i Qumran. Texterna är från cirka 200 före Kristus till omkring 68 efter Kristus och cirka en fjärdedel utgörs av handskrifter av de böcker som vi…

Premiär för vår nya teologibilaga

5 Juni, 04:00
Ny bilaga. Vi vill ha mer teologi! Det budskapet var glasklart när vi sist frågade läsarna vad de tycker om Kyrkans Tidning. Roligt, tycker vi på redaktionen, för det vill vi också. Därför får…

Läs vidare