Synen på nödvändigt omdop är inte dominant i Equmeniakyrkan, skriver Robert Tjernberg i en kommentar. Foto: Mikael M Johansson och TT.
Ett närmare samarbete mellan Svenska kyrkan och närstående Equmeniakyrkan vore bra. Låt inte en marginell dopsyn kring omdop stå i vägen.
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden i texten är skribentens egna.
Nu utvecklades de två kyrkorna i stället åt olika håll, och när ett avtal slöts kring ett ömsesidigt erkännande 2006 var detta ett viktigt steg.
Likheterna är fler än olikheterna, och den erfarenheten som Missionskyrkan (och de andra frikyrkorna) byggt upp genom att stå utanför statskassan – och därför fått förlita sig på ideella insatser i hög grad, är något Svenska kyrkan är i skriande behov att lära sig mer av.
Men sedan 2011 finns inte längre Missionskyrkan, och rörelser som historiskt sett varit längre från svenskkyrklig gemenskap, som baptisterna, har införlivats i Equmeniakyrkan.
Det ställde dopfrågan på sin spets. Den mer pragmatiska syn som rått i Missionskyrkan har i baptistsamfundet varit det motsatta. Hela dess existens bygger på rätten att få döpa sig av egen vilja. Barndop har alltså inte erkänts.
För att få dessa två synsätt att gå ihop, och utveckla den ekumeniska överrenskommelse som slöts mellan Svenska kyrkan och den nya Equmeniakyrkan 2016, behövs en hel del flexibilitet från båda parter.
Att det kan bli uppförsbacke om det nu uppenbart finns Equmeniapastorer som väljer att i handling inte erkänna ett av Svenska kyrkans sakrament, är uppenbart.
Men man bör då ta hänsyn till några saker. Synen på nödvändigt omdop är inte dominant i Equmeniakyrkan, inte ens bland baptister. Till exempel har kyrkoledaren Karin Wiborn, baptist, uttalat sig väldigt positivt om barndop.
Därtill är frågan marginell. Att en svenskkyrklig diakon velat, och fått, genomföra dop i Equmeniakyrkan lär vara en rätt perifer företeelse. Visst kan en och annan dubbelansluten medlem också hittas om man teoretiskt skulle granska alla troendedop i Equmeniakyrkan.
Men vinningarna i att Svenska kyrkan knyter sig närmare till närstående organisationer är stor.
Därför finner jag stor förståelse för, men också en viss oro för Biskop Emeritus Hans-Erik Nordins uttalande om att "det är problematiskt om den kyrka som vi tecknar överrenskommelse döper om, för det är ingen ordning som vi accepterar i Svenska Kyrkan".
Bättre är att fokusera på vad han dessförinnan själv konstaterar att Equmeniakyrkan själva bejakar - nämligen att dopet visst det, är ett.
Redan nästa år förväntas Svenska kyrkan vara en minoritetskyrka, med mindre än hälften av alla invånare som medlemmar. 2051 är procenttalet beräknat till endast 34 procent.
Det talar för att kyrkan i större utsträckning behöver sträcka ut händerna till andra kyrkor för att lära sig av hur de redan under många år verkat under minoritetsförutsättningar.
Men det är så klart under förutsättning att även de kyrkorna kan tänka sig att dra lärdomar från det arbete och den teologi som präglat den Svenska kyrkan.
