Korset som protest mot lidandet

Försoningsläran och korset är navet i den kristna tron. Men som kristna måste vi ta ansvar för hur vi tolkar dem.
– Försoningsteologi måste ta hänsyn till dödskontexten och det faktum att så många drabbas av död, våld och förtryck, säger teologen Sofia Camnerin.
Försoningsläran är en viktig byggsten i den kristna tron. Men, till skillnad från läran om Jesu gudom, har den aldrig slagits fast genom beslut vid kyrkomöten eller koncilier. Därför har man genom hela teologihistoriens lopp också haft olika fokus när det gäller svaren på frågorna om vad Jesu död och uppståndelse innebär.

I fornkyrkan, den första kyrkan, fanns exempelvis inga bilder överhuvudtaget på korsfästelsen. Men i och med korstågen, när kristna får använda väpnad makt mot fiender och våldet legitimeras, exploderar bilderna på Jesus hängande på korset som ett blödande och lidande offer.
Jesus är avrättad av den romer­ska ockupationsmakten. Men död­en på korset är också ett resultat av ett kosmiskt drama. Kristus har segrat. Han har återställt den fallna skapelsen och räddat människan från syndens och dödens välde. Försonat och sonat.
Men varför behöver Gud detta offer? Hur har teologerna resonerat och hur tolkar de försoningen i dag? Är det rent av så att kristendomen står och faller med hur den lyckas framställa försoningsläran så att den blir både rationell och relevant för människors behov?

Sofia Camnerin, pastor i Svenska Missionskyrkan, har god överblick över samtida teologi och forskning som handlar om försoningen. Hon doktorerade för drygt två år sedan på avhandlingen Försoningens mellanrum – en analys av Daphne Hampsons och Rita Nakashima Brocks teologiska tolkningar, två feministiska teologer som båda slår fast att teologiskt språk inte är oskyldigt.
Det blir mycket tydligt när man analyserar det som kallas den objektiva försoningsläran och som dominerat teologihistorien.