Det hade varit bättre om Ellen aldrig blivit präst

Det här är en krönika i Kyrkans Tidning. För åsikter och analys i texten svarar skribenten själv.

Den omtalade prästen Ellen Jakobsson har nu avsagt sig sitt ämbete och hållit en privat skilsmässoceremoni där hon tagit farväl av Svenska kyrkan, berättar hon i Kyrkans Tidning. 

Beslutet att sluta som präst är klokt och gott, både för Jakobsson själv och för kyrkan. Det hade förmodligen varit omöjligt för domkapitlet att fatta beslut om annat än avkragning efter de upprepade anmälningarna av teologiskt allvarlig karaktär.

Ellen Jakobssons beslut grundar sig i att hon vill frånta andra makten att fortsätta anmäla henne, säger hon i intervjun med Kyrkans Tidning: ”Det kommer alltid vara någon som lusläser och letar efter något att anmäla mig för.” Hon liknar också det som hänt henne med forntida häxprocesser. Ett sådant uttalande får det att låta som att något slags illasinnad kampanj förts mot Jakobsson – men så är knappast fallet.

Vi måste fundera på vad vi har att göra med här. Det handlar nämligen om en svenskkyrklig präst som (på själva långfredagen) uttryckt tvivel kring tillräckligheten i Jesu frälsnings- och försoningsverk på korset, tycker att nattvarden är en blott mänsklig ritual (en hållning hon plötsligt modifierade hos överklagandenämnden, efter att ha hållit fast vid den hos domkapitlet), och sedan deltar i ockulta ceremonier, så kallade ”häxsabbater”.

Det skadar anseendet för hela den kyrka hon verkar i, och det är inte på något vis intolerant att förvänta sig att en präst ska hålla sig till, lära ut och vara enig med de allra viktigaste dogmerna i sin kyrka.

Att kalla sig ”mystiker”, som Jakobsson gör, är heller ingen ursäkt för att handskas ovarsamt med kristen ortodoxi. Mystiker har det funnits gott om i kyrkans historia, och de har berikat tron på otaliga vis – men de visste vad de trodde på.

Jakobsson menar i ett debattinlägg att hon bara försökt reformera kyrkan, bland annat genom att tala om ”Gudinnan” och vandra ”sida vid sida med Freja”. Alla är förstås fria att bilda sin egen trosuppfattning, hur synkretistisk den än må vara – men en som vigts till präst äger inte den friheten.

Nu kanske någon vill problematisera med hjälp av Paulus ord i Galaterbrevet 5: ”Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket.” Betyder inte det att vi ska bejaka teologiska experiment och olika vägar till Gud? Nej, jag menar att så inte är fallet – friheten handlar om att lära känna och älska Kristus så som Han uppenbaras för oss i Bibeln. Det är en frihet från lagen, visst, men inte en frihet att ägna sig åt kätterier.

Med tanke på hur uppmärksam Svenska kyrkan annars tycks vara på avvikande åsikter (om samkönade vigslar, kvinnliga präster och så vidare) är det anmärkningsvärt att det inte redan på ett tidigt stadium, säg under prästkandidattiden, fångats upp att den blivande prästen hyser sådana med kristen tro direkt inkompatibla åsikter som Jakobsson gett uttryck för. 

Det är mycket bättre och mer skonsamt att neka den som inte kan instämma i den kristna trosbekännelsen vigningen, än att i ett senare skede behöva anmäla och kanske till och med avkraga. 

Josefin de Gregorio