Här är mitt brev till biskopen: Kyrkan, jag vill skiljas!

Jag, Ellen Marie Jakobsson, prästvigd i Svenska kyrkan den 10 januari 2010 i Stockholms stift, vill härmed begära att lämna mitt prästämbete.

Detta är ett brev jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva. Men det finns gränser för vad jag är villig att utsätta mig för i kyrkans tjänst.

Och nu har min gräns passerats. Jag har försökt vara trogen det kall jag tagit emot, att vara präst, själslig medvandrare, bärare av evangelium.

Jag har tagit mina vigningslöften på stort allvar i ord, kropp och handling; i kärlek, öppenhet och nyfikenhet. Jag har predikat, lyssnat, samtalat med Gud och delat Guds närvaro i människors liv, också när jag formellt inte burit kragen.

Men jag är mer än ett ämbete. Jag är människa, mamma, mystiker, dotter av Moder Jord och barn av Anden.

Jag har länge burit på en skavande känsla: att Svenska kyrkan inte följer den Jesus vi säger oss tillhöra. Det jag först anade, har med tiden blivit tydligt, att kyrkan genom historien formats mer av makt, tradition och patriarkal kontroll, än av den kärlek och frihet Jesus levde.

Jag lämnar inte Jesus. Jag följer honom bort från kyrkans murar, ut i trädens skugga, där hans röst blandas med vindens, där hans ögon speglas i djurens blick.

Vår är en reformatorisk kyrka, med kallelse att både återvända till ursprunget och förnya.

Men när jag försökt göra just det, har jag mötts av misstänksamhet snarare än samtal, ifrågasättande snarare än nyfikenhet. Jag har mötts av en låsning i dogmer som inte är särskilt öppen för Guds närvaro här och nu eller samtidens behov.

Där vi inte tillåts omtolka, inte lyssna till nya röster. Inte utforska i det ljus som nu faller över de urkristna texterna, särskilt kring kvinnligt lärjungaskap och ledarskap, kring det gudomligt feminina, Gudinnan.

Under 14 månader har jag varit föremål för en ovärdig process. Efter 14 år som präst blev jag anmäld till domkapitlet, avkragad och efter överklagandet, åter påkragad. En dryg månad senare anmäldes jag igen.

Jag har blivit betraktad som ett problem, snarare än en person. Privata bilder, delade i förtroende med vänner, skärmdumpades av en prästkollega och spreds vidare av domkapitlet till en offentlig sajt.

Min integritet har ignorerats. Mina val har misstänkliggjorts. Mina vänner har exponerats. Mina gränser har inte respekterats.

Och det blev smärtsamt tydligt: kyrkan värnar inte den som avviker, som söker djupare, som vågar ifrågasätta och önskar förnya. 

Detta är inte ett enskilt fall – det är ett mönster. Det finns många liknande berättelser. Det finns många kroppar och själar, som inte ryms i denna Guds boning.

Så det går inte längre. Jag vill inte vara del av detta längre. Inte för att jag förlorat min tro, utan för att kyrkan inte är en trygg plats för den tro jag bär. För jag är inte kallad att tjäna i rädsla eller vara uppbunden i ändlösa processer.

Att tystna för att passa in, att gömma mitt ljus för att bli accepterad. Jag vill inte bära en krage som blivit till en måltavla. Jag har viktigare saker att göra! Inför prästvigningen talade ni om ett äktenskap, att vi vigdes samman med kyrkan.

Men detta äktenskap har blivit ytterst dysfunktionellt. Ett förbund där kärleken stelnat till kontroll. Jag vill inte längre vara i en relation som kräver min lojalitet, men inte erbjuder någon omsorg.

Det är som att vara gift med någon som inte lyssnar, inte ser, bara dömer och drar sig undan. Och jag orkar inte längre envist tänka att jag kan älska den till förändring.

Jag vill skiljas!

Jag vill ta tillbaka min kraft, mitt egenvärde. Jag vill inte längre vara livegen. Jag tar av mig kragen, i tacksamhet över alla innerliga möten den öppnat upp för.

Jag lämnar kragen, men jag lämnar inte min kallelse. Jag följer fortfarande Jesus och Kristus, men inte som system, utan som levande källa. Den Kristus jag följer rör sig i skogen, flödar i havet, andas i vinden och brinner i den heliga vreden.

Vandrar mellan världarna, sida vid sida med Freja, Maria Magdalena och Visheten, Sofia. Den Kristus säger inte: ”Bygg en religion kring mig.”

Utan: ”Följ mig.” Och jag följer. Jag försöker vara en bro mellan himmel och jord. Att tala sant om det heliga. Att stå vid människors sida i mörker och i ljus. Att söka Guds vilja i världen och i mig själv.

Jag är mystiker. Jag följer inte system, jag följer källan. Och källan säger: ”Var fri.” ”Följ mig, var fri och tjäna!” Jag vill leva och må bra. Jag vill skapa, dansa, älska, måla, skriva, inspirera och vandra barfota, och få vara hel. Få bejaka alla mina olika delar.

Men i kyrkan, som den ser ut idag, kan jag inte längre vara sann mot mitt uppdrag, mot min själ.

Så jag lämnar. Inte i bitterhet, utan i kärlek och sanning. Och med en önskan att kyrkan en dag ska kunna rymma även dem som går en friare väg med det gudomliga.

Jag, Ellen Marie Jakobsson, vill i det gudomligas närhet, med himmel och jord som vittnen frigöra mig från det ämbete jag en gång vigdes till i Svenska kyrkan. Inte för att jag inte älskar Kristus, utan för att kärleken behöver få flöda fritt. Inte för att jag förlorat min tro, utan för att jag vill leva den, fullt ut.

Jag lämnar institutionen, den kyrkliga ordningen. Men jag går inte bort från Gud, jag går djupare in. Jag vill vara det levande altaret, där Kristus och Gudinnan, Jesus och Freja, visdom och eld, blod och ande, allt får plats. Där inget behöver väljas bort. Där jag kan be till Fadern och Modern, och höra svaret från samma källa. Där det gudomliga är enhetens hjärta, och det slår i mitt.
 

Ellen Marie Jakobsson
Värmdö, 29 maj 2025 – på dagen ett år efter att jag fick veta att jag blivit avkragad