Kyrkan måste få vara kyrka

Sävare församling i Skara stift har fattat beslutet att inte upplåta församlingens kyrkor till skolavslutning. Om detta kan man ha olika åsikter och det pågår en debatt om riktigheten i beslutet.

Jag gläder mig över alla goda skolkontakter som kyrkan har. Så många församlingar anordnar tematiska vandringar av olika slag där påskens, allhelgonatidens och julens grundläggande betydelser blir det centrala. Likaledes är det många skolor som har besök av ”bibeläventyrare” som, för elever i årskurs fyra och fem, presenterar Bibelns innehåll på ett sådant sätt som stämmer överens med skolans läroplan.

Församlingar erbjuder också studiebesök i kyrkan. Där får elever upptäcka den lokala byggnaden, och där kan prästen, pedagogen eller någon annan med kunskap om kyrkorummet tala om de olika symbolernas betydelse. Likaså kan kyrkomusikern visa orgeln.

Men vad är poängen med att ha skolavslutningar i kyrkorummet om det är så att prästen enbart är välkommen att uttrycka sig religionsneutralt? Det är märkligt om skolverket ska reglera vilka psalmer som kan sjungas och att rektorer ska behöva ansvara  ör att inga religiösa begrepp nämns i prästens tal.

I slutänden reduceras kyrkan till att bli en utlånare av en trevlig och traditionell samlingslokal där generationer av skolbarn suttit och sjungit ”Den blomstertid nu kommer” tillsammans. Skillnaden är dock att tidigare fick prästen tala fritt utan att riskera att mötas av rektorns klagomål baserat på skolverkets bestämmelser.

”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte”, sa Jesus enligt evangelisten Markus. De orden har citerats i den pågående debatten. Jesus underströk att barnen tillhör Guds rike, något som i sin tur handlar om Gudsrelation och dessutom tog han dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem (Mark 10:13-16).

Det är ju också detta som är en del av kyrkans kallelse. Vi är kallade att bära ut evangeliet om Jesus Kristus och förmedla den välsignelse som Jesus själv gav. Vi får förmedla det hopp som har sin grund i påskens makalösa och befriande budskap - en befrielse genom nåden endast.

Skolan måste få vara skola med allt det som stipuleras i skolverkets bestämmelser och där konfessionsneutralitet i kommunala skolor ska vara en självklarhet. Kyrkan måste få vara kyrka med allt det som ligger i kyrkans uppdrag, givet av Gud treenig. Det är också en självklarhet men utifrån detta kan kyrka och skola samverka på alla möjliga sätt utan att någon behöver göra våld på sitt uppdrag. Därför är goda samtal mellan församlingens företrädare och skolans företrädare likaledes en självklarhet där de olika kompetenserna kan tydliggöras och där en lång rad samverkansmöjligheter kan synliggöras.

Beslutet om skolavslutningar aktualiserar också den viktiga frågan om vad som är kyrkans identitet och uppdrag, något som vi än mer skulle behöva samtala om. Frågan är vad menar vi när vi hävdar att Svenska kyrkan är en folkkyrka. Handlar det om att kyrkobyggnader ska vara möjliga platser för allt vad de församlingstillhöriga önskar? Var går i så fall gränsen?

När biskop Einar Billing formulerade begreppet ”folkkyrka” i Sverige var större delen av invånarna medlemmar. Fortfarande är det fler än hälften av Sveriges befolkning som tillhör Svenska kyrkan.

Billing menade att kyrkans uppgift var att förmedla nåden till alla men att kyrkan inte behövde omfatta alla.

Vi behöver fundera över vad vi menar med begreppet folkkyrka idag. Vad betyder det som Philip Melanchton uttrycker om kyrkan i ett av den lutherska kyrkofamiljens grunddokument, Den Augsburgska bekännelsen: ”Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”?

Låt oss tillsammans i kyrkans församlingar tala än mer om vårt uppdrag att bära ut evangeliet och vad det kan betyda i det offentliga rummet i den värld vi lever i idag. Låt oss så också leva evangeliet i ord och handling så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen.

Åke Bonnier
biskop i Skara stift