Ett dåligt alternativ för Svenska kyrkan

Jonas Eek, opinionschef

När Alternativ för Sverige tar sikte på Svenska kyrkan riskerar kyrkovalet att bli övnings­fält för extrema politiska grupperingar. Tre sätt att motverka tendensen är att mobilisera väljare, införa indirekta val och ersätta politiska partier med kyrkliga nomineringsgrupper.

Alternativ för Sverige (AfS) är ett ungt politiskt parti, lanserat i mars 2018. Partiet är en utbrytning från Sverigedemokraterna och beskrivs som nationalistiskt och högerextremt. Huvudpunkterna i deras politik är typiska: migration (asylstopp, slopat bistånd och återvandring), mediepolitik (avskaffa presstöd och lägg ner SVT och SR) samt lagstiftning (skärpta straff, försämrad standard i fängelser, återinför riksrätt och slopa lagen om hets mot folkgrupp).

Med sådana hjärtefrågor blir man både beklämd och bekymrad när man går in på partiets hemsida och där finner vad som tycks stå överst på partiets prioriterings­lista just nu. AfS:s hemsida toppas nämligen av en bild på en landsortskyrka med rubriken: ”Kyrkovalet 2021. Vi samlar in 500 000 kronor för att kunna kandidera”. Det är alltså på höstens kyrkoval som kraften läggs just nu. Det skrämmer med tanke på partiets agenda och retorik, men stämmer också till eftertanke. Hur kan kyrkan agera så att kyrkovalet slipper bli en arena för den här typen av grupperingar?

Det är uppenbart att kyrkovalet är en god plattform för nya partier. Dels som övning inför kommande val och en möjlighet till ekonomiska tillskott till kärnverksamheten, men också som process där rörelsen kommer in i sammanhang där acceptansen för deras politik och närvaro kan växa.

Ett sätt att mota Olle i grind är förstås att mobilisera så att så många som möjligt går och röstar. Ett högt valdeltagande missgynnar extremgrupper utan förankring i kyrkan.

Ett annat sätt är att införa indirekta val till stifts- och nationell nivå. Om dessa nivåer representerar församlingarna, snarare än medlemmarna, minskar sårbarheten mot sådana här grupperingar. I slutet av förra året fastslog också Kyrkokansliets rättsavdelning att indirekta val är förenliga med Svenska kyrkans kyrkosyn.

En tredje variant är naturligtvis att sekulära politiska partier, med centralt fastställda listor och program, försvinner ur kyrkopolitiken. Det finns flera skäl till en sådan förändring, där ett är att kyrkovalet inte ska vara en arena eller ett övningsfält för grupper som AfS.

Med det sagt kan man höra invändningarna från de politiska partier som ännu finns kvar inom kyrkopolitiken: ”Det är bra för väljarna med en innehållsdeklaration på de kyrkliga nomineringsgrupperna. Alla vet vad S eller C eller SD stå för, men vad betyder POSK eller ÖKA? Bakom dessa beteckningar kan vad som helst gömma sig.”

Det ligger något i det argumentet, men det finns en bättre variant. Se på V, MP och L. Dessa partier motsvaras i kyrkopolitiken av Vänsterpartister i Svenska kyrkan (ViSK), Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK) och Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK). Det är ett hedervärt alternativ som erbjuder både ett värderingsmässigt innehåll och en organisatorisk frihet.

För AfS:s del – om man verkligen skulle kunna uppbringa tillräckligt många som var intresserade att engagera sig kyrkopolitiskt i en fri gruppering som inte var kopplad till det politiska partiet – skulle en liknande beteckning kunna lyda Alternativa inom Svenska kyrkan. Det vore en upplysande beteckning, inte bara värderingsmässigt.

Också sättet att argumentera på är alternativt. På sin hemsida motiverar man partiets kyrkoengagemang med att ”Svenska kyrkan är infiltrerad av politiska krafter på vänsterkanten som använder organisationen för sina egna ändamål. Det har varit förödande för kyrkan.” Lösningen som AfS själva ser är alltså att istället infiltrera kyrkan av politiska krafter från den yttersta högerkanten – som om det skulle vara mindre förödande för kyrkan.

På hemsidan skriver AfS om ”vänsterns marsch genom institutionerna”. Uttrycket är myntat av den tyske radikale student­ledaren Rudi Dutschke och avser hur 68-rörelsens ideologi har spridit sig genom olika samhällsinstitutioner för att förändra dem inifrån. Fenomenet har för svenskt vidkommande beskrivits av bland andra idéhistorikern Svante Nordin och inbegriper universiteten, byrådirektörstjänster, sakkunniguppdragen och även kyrkan (Efter revolutionen. Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968, Natur & Kultur 2017).

Att AfS väljer att anknyta till Dutschkes uttryck gör det frestande att parafrasera formuleringen och tala om den extrema högerns marsch genom de demokratiska institutionerna. SD har gjort den marschen och nu förefaller AfS ha samma målsättning. Det är sorgligt att sådana marscher riskerar att starta i Svenska kyrkans kyrkoval.

Jonas Eek

Ps. Enligt AfS:s hemsida har ­partiet 2 204 medlemmar. Det är ungefär lika många medlemmar som SD hade 2006, fyra år innan man kom i riksdagen.

”Den extrema ­högerns marsch genom de demokratiska institutionerna riskerar att starta i Svenska ­kyrkans ­kyrkoval.

Taggar:

Kyrkoval