Möt döden för att kunna möta livet

– Om människor vågar gå igenom sina sorger, läka sina sår och lämna det som behöver bli lämnat bakom sig, blir man mer hel, säger Göran Larsson, präst och psykoterapeut som är aktuell med ny bok. Foto: Lars Rindeskog

Med varsam och kunnig hand lotsar Göran Larsson läsaren genom den svåra resan i sorgens landskap och det nödvändiga sorgearbetet.

– Sorg går över. Det går att så småningom komma ut på andra sidan sorgen, säger han.

Ingen slipper undan mötet med döden och sorgen. Förr eller senare förlorar vi nära och kära och då ställer sorgen oss inför livets viktigaste frågor: vem är jag, vem vill jag vara och vad ger jag vidare till mina anhöriga?

Göran Larsson är präst och psykoterapeut och har många års erfarenhet av att möta människor i sorg. Men när han själv efter en tid av kriser och förluster behövde en god bok att hålla i handen så fick han leta länge för att hitta det han sökte.

Han sökte efter något att läsa bland böcker med kristet förtecken. Men la snabbt undan dem. För honom fanns det ingen tröst att hämta i dem.

– Men det kanske det gjorde för någon annan, så jag kan inte säga att det var dåliga böcker. Men de gav inte mig någonting, säger han.

Något hände när han sedan fick tre olika böcker i sin hand. Den första When bad things happen to good people, är en bok skriven av en judisk rabbin.

Den andra, When things fall apart, är skriven av en buddhistisk nunna och beskriver vad som händer när man faller sönder, vad som ändå gör att en människa någonstans kan hålla ihop om hon törs falla rakt igenom.

Den tredje hjälpen fanns hos new-age-gurun Deepak Chopra som efter 9/11 skrev en tröstebok till det amerikanska folket, The deeper wound, om hur det är att vara sårad på djupet.

– Dessa har varit mina trösteböcker. Jag fick ett behov av att knyta ihop mina erfarenheter av förluster med min förståelse av Gud och andlighet. Det tog mig så på djupet att delar av mig blev stumma. Under processen med att få ihop erfarenheterna av sorg med min egen andlighet kunde jag inte predika.

– Jag hade inga problem med tron som sådan. Men jag kunde inte predika eftersom jag inte visste vilken Gud jag skulle predika om.

Men han kunde skriva. Och ur den egna smärtan av att falla i delar och få ett djupt sår i själen, skrev han boken Skamfilad som blev hans smocka mot döden: döden skulle inte få sista ordet.

Medmänniskan lär oss möta döden för att vi ska kunna möta och ta emot livet.

Så när han sedan fick frågan om han kunde tänka sig att skriva en bok om sorg tackade han ja. Förbehållet var att få skriva en vacker bok om sorg, en bok som är vacker i texterna på insidan och på utsidan i dess formgivning. Resultatet blev Lilla sorgeboken – om att förlora och börja om på nytt  [Verbum] som ges ut i början av oktober.

– Om vi är sårade långt nere på djupet så måste det såret bli rengjort på djupet. Annars läker det aldrig. Sår som är infekterade där nere i botten av oss läker aldrig. Det ställer till det.

– Sår kan läka på ytan men är inflammerade, infekterade och oläkta. När sedan någonting händer som snuddar vid såret så är vi i det igen.

– Det betyder att det som inte läker kan vi inte lämna. Det betyder att vi bär sorgerna och smärtorna med oss genom livet i stället för att få dem bakom oss. För mig är inte det enbart teori. Det har varit min process också. Och själva sorgeprocessen går ut på att läka och lämna.

– Det är därför sorgeprocessen behövs. Den går inte att hoppa över.

Förmågan att läka och lämna gör vi inte ensamma, säger Göran Larsson. Det lär vi oss tillsammans med en medmänniska, med den som orkar famna vår förtvivlan och som lär oss ta hand om både de döda och oss själva.

– Medmänniskan lär oss möta döden för att vi ska kunna möta och ta emot livet.

Det medmänniskan visar är medkänsla, menar Göran Larsson. Samtidigt är hans erfarenhet som psykoterapeut och själavårdare att många saknar tillräckligt med medkänsla med sig själva för att kunna tillåta sig att sörja. Man måste bli sin egen bästa vän.

För honom själv har hundarna betytt och betyder mycket.

– Men när sorgen var som svårast hade jag en nalle som jag satt med i famnen i timmar. Jag omfamnade mitt trasiga jag.

Sorgen rymmer också många starka känslor: skuld och saknad, maktlöshet och förtvivlan, kanske skam men också vrede. Och det krävs mod att våga möta dessa känslor, tillsammans med den medmänniska som orkar stå pall.

En annan viktig sak är minnena. Utan minnen kan vi inte sörja och ibland får hjälpa människor att skapa minnen. Små fot- eller handavtryck eller andra saker.

Under processen med att få ihop erfarenheterna av sorg med min egen andlighet kunde jag inte predika.

Medmänniskan, medkänslan, modet och minnena. Dessa fyra ”m” hjälper den sörjande fram till de tårar som lindrar och läker, de heliga tårarna som Göran Larsson kallar dem, de tårar som rengör själsliga sår och låter dem läka. 

Lika säkert som amen i kyrkan kommer alla tankar på alla ”borden” upp till ytan, tankar som också hör till sorgeprocessen.

– De kan fungera som ett försvar. Men om jag är väldigt upptagen med alla ”borden” och skuldkänslor, och om det fortsätter, blir det ett skydd mot det djupa såret och att inte sjunka ner i det. Det är mycket enklare att ”krångla” här uppe.

Varför tror du att det är så?

– Vi vågar inte. Vi litar inte på att det kan finnas en botten i den här sorgen. Vi tror inte att det kommer att finnas någon som tar emot och finns där för oss, Gud eller människa. Det är bottenlöst. Jag tror att det är så.

Ett annat gissel är skam, som han kallar känslornas gökunge, och att man skäms för att inte ha uppfyllt alla borden.

– Skam och ”borden” hör ihop. Det är ett träsk att vara i.

Han säger att det finns en sund skam som vi ska kunna känna. Alternativet till att inte kunna känna det är att vara skamlös.

– Skam reglerar våra sociala känslor och våra kontakter med andra människor. Det finns saker man inte säger och inte gör i vissa sammanhang. När man gör bort sig på den punkten, ja då skäms vi. Och vi ska kunna skämmas så att vi pejlar in och kollar läget.

Om vi stannar upp, släpper alla dessa ”borden”, då sjunker vi ner i skamkänslan av att vi inte är tillräckliga. Det är då vi behöver en annan människa.

Ett annat ord för känsla är emotion. Känslan vill ut och bli mött. Så är det med alla känslor utom skam.

– Skam vänder sig inåt. Skammens första budskap är att vi inte är tillräckliga – och här kommer alla ”borden” in. Du har inte gjort tillräckligt, du har inte sörjt tillräckligt. Du har inte älskat tillräckligt.

– Och sedan ältar vi dessa ”borden”. Jag borde ha tänkt på, jag borde ha, jag skulle inte ha.

– Om vi stannar upp, släpper alla dessa ”borden”, då sjunker vi ner i skamkänslan av att vi inte är tillräckliga. Det är då vi behöver en annan människa.

– Vi som jobbar professionellt med det här behöver ha gjort upp med vårt eget. Annars kommer vi med gotteköpslösningarna som aldrig hjälper.

I sorgeprocessen kommer också efter ett tag känslan av lättnad, men den kan vara svår att erkänna för sig själv.

– När jag har mött föräldrar som har förlorat sina barn och de sedan var på väg att gå vidare i livet kom tanken hos dem: ”jag kanske inte älskade mitt barn tillräckligt”, eller ”vad är jag för sorts mamma när jag sitter här och skrattar och min flicka är död”.

Vi gick och gick. Vissa dagar var det det enda som gick att göra.

Det är inte heller ovanligt att det finns ett inre motstånd hos de efterlevande att de ska fortsätta leva sina liv. Då kan både skam-och skuldkänslorna komma far-ande, en sorts ”överlevarskuld”.

– Men man behöver den här lättnaden. För sedan kommer en annan sorgevåg. Den behöver man inte be om för den kommer av sig själv.

Sorgen tar sig också kroppsliga uttryck. Den är fysisk. Därför är det bra att använda kroppen, menar han. Promenera. Gå bort sorgen. Ta massage eller akupunktur. Vila.

– När livet faller samman behöver man hjälp för att bli hel igen, hjälp att bli ihopbakad och få någon sorts stadga.

– Jag är gammal idrottare och har tränat, ägnat mig åt meditation och en egen form av yoga. Så jag är ganska kroppslig på det sättet. Men jag är lite allergisk mot självhjälpsböcker. Gör jobbet, men gör det ihop med någon. Det är halva läkningen.

– Hur många mil vi har gått, min fru Solveig och jag, vet jag inte. Vi gick och gick. Vissa dagar var det det enda som gick att göra.

Det är också viktigt att ge sorgen ett rum. Och en ritual. Ge sorgen skönhet.

– Ge sorgen tid. Men ge sorgen en gräns, säger Göran Larsson.

Fakta: Lilla sorgeboken. Om att förlora och börja om på nytt

Göran Larsson
Verbum

Taggar:

Sorg Bok Präst

Foto: Lars Rindeskog

Senaste artiklar