När det här är över ska vi rallyköra åldringar i deras rullstolar

Det blir bra det här. Inte nu, men sen.

Som barn blir vi. Vi vill veta allt och vi vill kunna förbli ovetande. Vi vill bli ledda och vi vill säga att vi kan själva. Vi samlas kring presskonferenserna som man förr samlades vid lägereldarna.

Håll min hand, led mig. Berätta för mig vad som händer, jag är så rädd. Världen har blivit så stor och utanför min kontroll och samtidigt så liten att hela världen ryms i en liten skärm i min spritade handflata.

Jag vill inte ha hela världen i min hand, ta den du. Ta min hand också. Tala till mig, det är så mörkt.

Var inte rädda. Det är Jesus som säger det. Var inte rädda och sedan skrek han ut sin gudsövergivenhet i dödsångest. Var inte rädda. Det är en gud som själv i ångest skriker ut sin gudsövergivenhet.

Så är vi aldrig ensamma, någonsin. Det blir bra det här. Inte nu, men sen.

I vart andetag pulserar Guds livsande, om den så går genom en respirator.

I Aktuellt visades för halvannan månad sedan ett inslag om hur det såg ut inne på en intensivvårdsavdelning med covid-19-patienter. Det var starka bilder och landskap få av oss får se. Jag är fylld av beundran inför dem som arbetar där. Bakom visiren och maskerna var människorna tydliga. Trötta ansikten som vändes mot oss och som log.

På bröstet på en av de intuberade patienterna låg en uppblåst gummihandske. Den hade funktionen av något som lyfte rör och tuber som var kopplade till den sjuke. På så sätt blir det lättare att arbeta och ger inte slitage på huden för patienten.

På en av dessa handskar hade någon ritat ett öga med en svart märkpenna. Ögat var placerat så att man kunde tänka sig att handsken var en elefant eller en människa med tummen som näsa och handskens fingrar som en punkig frisyr.

Det lekfulla ögat är så mycket viktigare än vi tror. Någon kanske skulle säga att det är nonchalant och vanvördigt. Men det är engagerat och värdigt.

På en plats där människor dör, aldrig i ensamhet, men utan sina allra närmaste. En plats som är klinisk, högteknologisk och steril. En plats där allt som återstår ibland är vanmakt. Där har någon visat på det i människan som gör oss gudslika – vår möjlighet till att skapa och att leka.

Lek är inte att reducera verkligheten eller att gömma den. Lek är en fördjupad verklighet. En verklighet som vittnar om att det blir bra det här. Inte nu, men sen.

Det hastigt tecknade ögat på den uppblåsta gummihandsken på den sjukes bröst är Guds öga. Här dör ingen osedd. Här är inget arbete förgäves.

Här blir delad vanmakt till allmakt.

Ingen kan tycka illa om att fler än 50 vitsippor samlas i backarna, att koltrasten sjunger samtidigt som det kallats till pressträff. Den sjunger att det blir bra det här. Inte nu, men sen.

Tranorna reser utan anställningsbevis, obrydda över inställda avgångar.

Och när allt det här är över ska vi ställa tillbaka våra balar och burkar i butikerna och tala uppjagat med varandra på parkeringsplatserna.

Vi ska slita ut var åldring från boendet och rallyköra deras rullstolar.

När allt det här är över ska vi samlas i Rålambshovsparken och ta emot dem som slitit i vården.

Glenmark, Eriksson och Strömstedt ska spela och presskonferenstysken ska dansa vilt och okontrollerat i folkhavet. När allt det här är över ska vi tränga ihop oss flera tusen i små, små pizzerior.

Vi ska spänna upp stora pappersark på fasaderna och dela ut kritor till varandra. Sedan ska vi skriva upp allt vi lärt oss och vad vi kan vara kvar i. Vi ska rita Guds öga och andedräkt med vaxkritor på varje ark.

Och det ska stå klart för oss att vi alla minns varandras namn.

Det blir bra det här. Inte nu, men sen.