Om du står med en fot i båten och en på bryggan, går du förr eller senare av på mitten. Självklart, men klokt, sagt av Carl Gustav Jung. Någon gång, någonstans, ställer oss livet inför ett val. Fortsätta eller lämna. Försöka igen eller ge upp. Stå på sig eller ge ner.
När spänningen mellan båt och brygga får det att knaka i fogarna och själen är översträckt i sina försök att lirka och jämka och övertyga, då säger Livet ”kliv i eller kliv av”, annars går du sönder.
Jag har mött den där själskampen otaliga gånger i andras liv när de sett sina nära och kära försvinna in i drogdimmor eller matvägran. När dem man vill väl, vägrar att ta gott hand om sig.
Jag har mött det smärtsamt nära i mitt eget liv, när hjälpen tycks en handsbredd bort, men anhöriga vänder blicken åt andra hållet och undrar varför livet är så fruktansvärt orättvist.
Ibland kommer man till den punkt då det är dags att lämna någon annan åt sitt öde, för att ta sig an sitt eget.
Och i Matteustexten tycker jag mig möta en liknande kamp hos Mästaren. Det går som en igenkänningens kramp genom mig när jag läser vad Matteus skriver om Jesus. Han står där och ser den stad han älskar. Han ser templet dit han en gång blev buren av sina föräldrar och där han välsignades av Symeon och Hanna.
Han ser tusen präster och prelater som mässar och offrar enligt konstens alla regler. Och han ser människor han ömkar över. Och hart när ingen förstår vad som kunde ge dem fred. Guds rike är så nära att det går att ta på, men ingen sträcker ut handen för att nå det.
Är han arg? Är han ledsen? Är han förtvivlad? Jag vet inte. Men jag får för mig att det sliter och rister i själen. Varför?! Varför har ni dödat profeterna som kom före?! Varför kan ni inte se ert eget bästa? Varför kan ni inte bara ta emot det som kunde släcka er törst och stilla er längtan?
Vanmakt och vrede dunkar med knutna nävar mot bröstkorgen. Den här vanmakten har han känt i årtionden. ”Han kom till det som var hans, men hans egna tog inte emot honom.” Efter elva verser konstaterar Johannes faktum i sitt evangelium. ”Vi spelade för er, men ni ville inte dansa.” Jodå, det här har han varit med om förut. Och nu. Bryggan eller båten?
”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus!” Han kunde ha sagt det med hat och förakt, men det vore olikt den Människoson som vill ta allt och alla under sina vingars skugga, som hönan som samlar sina kycklingar.
Vreden har nog inte riktigt lagt sig än. Och ändå, ändå kan han inte sluta älska. Han vill hålla om. Mildra med medkänsla. Skydda. Men. Till slut kommer den, den uppgivna sucken… ”men ni ville inte”…
Man får ge upp. Man får kasta in handduken. Men det är bättre att göra det innan man gått sönder, än efter. Det är bättre att göra det medan man fortfarande har kärlek kvar, än att bitterhet och hat får sista ordet.
För en dag, en dag kanske någon, några, kommer till sans och förstår vad som kan ge dem fred. Då kan vi stå där med en försonande famn för att läka såren som krigen har slagit – med ett hjärta som vill samla under skyddande vingar.
Göran Larsson,
Präst och psykoterapeut