Patriarken gör sin sista resa

Jag skall bara in, jag har bestämt mig. Efter en hel vecka med ärkebiskopar och andra religiösa ledare från hela världen kan jag ju inte bara sitta och vänta i Beirut medan de andra åker till Damaskus och för patriarken till sin sista vila. Förvisso är alla de andra antingen diakoner, präster eller biskopar. Men jag hävdar att jag också representerar en syrisk-ortodox kyrka, en av de i Sverige. Dessutom hade jag skickat en kopia på mitt pass till Damaskus redan i Tyskland. Plötsligt är jag diakon.

Jag tränger in mig i en buss med bland andra tio ärkebiskopar och en munk. Äntligen får jag återse Syrien.
Vi blir stoppade i gränsen. Man ber oss hoppa av och visa passen, en präst samlar ihop dem. Jag sväljer. Tre gånger. En timme senare är jag på bussen igen. Adrenalinet kokar. Jag har klarat det. Vi kör in i Syrien. Till höger om oss har vi en jättestor Dunkin Donut. Jag frågar en av biskoparna om han inte anser att det är ironiskt att det första man bjuds på i matväg är en judisk-amerikansk bakelse. Han ler och säger att människor alltid måste äta gott. Till vänster om oss är det en jätteplansch på en turkisk skådespelerska som gör reklam för en parfym. Biskopen avslutar ”och dofta gott”.

Det är ett enormt följe nu, militären, säkerhetsvakter och tv-team med kameramän på lastbilsflakar, alla följer likbilen. En pansarbil kör först, ungefär hundra meter innan de andra. Vid ett attentat skall den ta den första smällen får jag lära mig.
Vi närmar oss, den ene biskopen tar ordet, han berättar om all helig mark. Vilka profeter och helgon som har verkat i Damaskus, hur mycket staden betyder för kristna, judar och muslimer men också druser.

Klockan 17.30 kör kortegen in i gamla stan i Damaskus och vi hoppar av fordonen. En jättebild på den bortgångne patriarken och president Bashar al-Assads far lyser upp ovanför oss. Vi hör ett dån. Ett till. Långt ifrån. Men ingen förutom vi främlingar reagerar.
Jag tar på mig min ryggsäck. Snabbt riktas blickar mot mig, en biskop viskar till mig att en väska på ryggen inte är någon bra idé. Det är ju så vissa spränger sig i luften. Jag håller den i den ena handen i stället. Tusentals människor trängs på den smala gatan på väg mot kyrkan, scouternas trummor överröstar massan. Nu börjar kyrkklockorna ringa också, det tillsammans med ljudet av gråtande och hurrande människor bedövar öronen.

En diakon från ett europeiskt land har sina solglasögon i skjortöppningen vid bröstet. En soldat vänder sig om och de fastnar i k-pisten. Diakonen blir rädd och rycker till. En ung kvinna som ser det hela skriker hysteriskt. Fler skriker. Diakonen lyfter på armarna, går ned mot marken, sänker ena armen försiktigt och lyfter solglasögonen. Det lugnar ned sig. Bredvid mig går tre snyftande kvinnor.
– Det är så symboliskt, vår patriark dör i Tyskland och man tar tillbaka honom i en kista. Det är ju så det är, vi kristna tvingas fly och dö i utlandet.
Försiktigt frågar jag var de kommer ifrån, om de är från Damaskus?
– Nej, vi är från Qamishly, en tidigare nästan helt kristen stad, nu har hälften av alla kristna redan flytt, snart är staden helt tom på kristna. Egentligen är det inte så farligt där än, alltså inga stridigheter men vi är rädda. De kan blossa upp närsomhelst och kristna kan bli måltavlor som i Aleppo och Homs som är helt tömda på kristna.

Likkistan förs in i kyrkan. På gården står ett antal soldater tillsammans med några civilklädda milismän. Jag går in i kyrkan, visar min respekt, sjunger med
i Fader vår och går ut igen. Jag ber en av milismännen om en cigarett.
– Vi är alla kristna, både soldaterna och vi civila, säger han när mina ögon vilar på hans armband med ett kors på.
Hans mobil ringer, han ursäktar sig och går bort några meter för att svara. Hans kollega ger mig en flaska vatten. Han är från norra Syrien, han kom till huvudstaden för studier och
anslöt sig självmant till armén, han vill försvara sitt land. ”Ser du den där, han den smale, han har dödat över trehundra fiender, alla från andra länder än Syrien”, säger han när han känner av min nyfikenhet. Den tredje, han med armbandet kallar honom till sig och nästan skriker:
– Jävla idiot, jag sade åt honom att inte åka i går, det är för farligt just nu. Han är försvunnen. I går fick han för sig att åka och hälsa på sina föräldrar, han saknade dem enormt. Nu är han borta. Han har inte svarat på sin mobil på över ett dygn säger hans mamma.

Försiktigt påbörjar jag en konversation om kriget, presidenten och oppositionen.
Damaskus är uppdelad i olika delar som antingen kontrolleras av någon av de oppositionella grupperna eller av regimen, precis som i många andra städer, berättar de unga männen.
Vi blir serverade kaffe. Jag avslöjar att jag är journalist och presenterar mig med mitt namn.
– Ja, det var du som skrev om den där familjen från al-Hassake som drunknade i vattnet mellan Turkiet och Syrien, ler den ene.
Jag undrar vad som är så roligt.
– Man får skylla sig själv som låter sig bli lamm i händerna på vargar. Flyktingsmugglarna gör allt för att tjäna pengar och då blir det så här. Jag känner till flera personer som försvunnit spårlöst under flykten, vissa av dem var gifta och hade familjer, till och med små barn. De borde ha stannat och kämpat för att vi kristna skall få fortsätta leva i Syrien.

Några dagar efter begravningen utnämns den nye patriarken. Han är sedan många år bosatt och har sitt biskopssäte i New Jersey i USA. Efter utnämningen frågar jag om han skall bosätta sig i Syrien eller bo kvar i USA.
– Självklart skall jag bo och vara verksam i Syrien, annars signalerar jag att vi kristna har gett upp om Syrien.
Dagen efter möter jag ett tjugotal kristna syriska flyktingar i Beirut. De är alla på väg till Sverige och Södertälje.