Sakral festival med Halleluja

För femte året i rad ägde Uppsala Sacred Music festivalen rum i helgen. Ett fullspäckat program med seminarier och framträdande som avslutades med ett samsjunget Halleluja.

Det började med kontrasteffekter. I Uppsala domkyrka, svagt upplyst i kvällningen, framträder tre damer och låter sina glasklara röster sväva under valven i gregorianska melodislingor, medeltida trestämmiga mariahymner och så ultramodern amerikansk körlyrik. Trion, som heter Trio Mediaeval och består av två norskor och en svenska, har erövrat skivmarknaden med en rad inspelningar av latinska hymner och norsk folkmusik, bland annat…
Och strax därpå fylls podiet av Rustavi, tio män från Georgien, med patroner på bröstet och dolkar i bältet, och fyller katedralen med säregna harmonier i sitt hemlands sånger, en del kyrklig liturgisk repertoar och annat som skördesånger från majsfälten och herdevisor.
Kraftfulla klanger som ekar av det kaukasiska bergslandskapet och traditioner från många århundraden.

Så inleddes årets Uppsala Sacred Music Festival i helgen, den femte i raden med den mångsidige Magnus Bäckström som arrangör. Från torsdag till söndag fylls Uppsala konserthus med evenemang som seminarier och musikaliska framträdanden, och tack vare gott samarbete med domkyrkan hålls några konserter även där.
Begreppet ”sacred”, sakral, i festivalnamnet får tas med en nypa salt, eller hellre tolkas brett. Alla festivalinslag är inte rent sakrala, all musik är inte utpräglat andlig. Men det finns en sympatisk tanke bakom, som säger att dikotomin andlig/världslig egentligen är onödig. Med en mera holistisk syn inser man att religion alltid är gift med kultur, klär sig i dess dräkt och även sätter sin prägel på den. I det världsliga finns det en del att fundera över för den som söker det andliga.

Det framgick klart på ett fint seminarium med en av damerna från Trio Mediaeval, Anna Maria Friman, som funderade över hur medeltidsmusik skall framföras i dag. Får tre nutida damer sjunga hymner från ett engelskt 1200-talskloster med många munkar? Om vi inte bara är ute efter ”originalet” – som inte finns, för ingen vet hur det ursprungligen sjöngs och lät –, kan vi uppleva något som faktiskt är autentiskt: hur musik för en viss miljö lever vidare på annat håll, i annan form.
Precis som på medeltiden: latinska hymner kunde bli örhängen som sjöngs på torget, hamnade i tabulaturer och nynnades lite varstans i Europa. Ibland inspirerade de till nyskapande. Och omvänt: folkliga visor knackade på i kloster och kyrkor, togs upp och blev melodier som låg till grund för hela mässor, så kallade parodimässor.

När detta var avklarat fick man upptäcka att samma sak gäller utanför Europa. Den tunisiska oud-virtuosen Anouar Brahem och hans kvartett (med två européer varav en svensk, basisten Björn Meyer) och de två persiska sångartisterna Alireza Ghorbani och Dorsaf Hamdani bjöd på musik ur en islamisk kulturkrets som också slog en bro mellan sakralt och profant. Ett intressant seminarium presenterade den klassiske persiske poeten Omar Khayyam, som stod bakom en del av sångerna. Hans poesi hyllar kärlek, dryckenskap och fylla och verkar allt annat än religiös.

Men även hans store landsman Mawlana, Jalal ud-Din Rumi, diktar upprymt om mänsklig kärlek, vin och berusning och är en av de största i den islamiska mystiken, sufismen. Kärleken till Gud, längtan efter förening med honom och mystik hänryckning kan ju bara beskrivas begripligt och förmedlas i mänskliga bilder. Och faktiskt är det ofta så också i Europas kristna mystik – se bara på Mechthild av Magdeburg eller Teresa av Avila.
Festivalens höjdpunkt och avslutning på söndagen blev finalkonserten med sopranen Elin Rombo och en duktig stand-in-tenor, Uppsala Akademiska kammarkör, Allmänna Sången och Gävle symfoniorkester. Dirigenten Stefan Parkman presenterade trevligt och bjöd på godbitar ur den klassiska kyrkomusikrepertoaren: Poulencs Gloria, Faurés och Brahms Rekvier, Mozarts Exultate jubilate, en kantat av Bach och så den av alla efterlängtade Hallelujakören ur Händels Messias.

Halva publiken reste sig, gick fram och fyllde podiet för att sjunga med i slutet. Det blev ett rungande Halleluja ur hundratals strupar, och släktingar och vänner till de spontana koristerna applåderade med välförtjänt entusiasm. Se det var en riktig fest!

Kaj Engelhart