Undergång

Sprid inte falska undergångsvisioner

Stephan Borgehammar, professor i praktisk teologi
Foto: Getty

Inte ens i de värsta klimatscenarierna är våra samhällens existens hotad. Vårt vårdslösa sätt att handskas med naturens resurser är visserligen djupt skadligt, men inget blir bättre av att man sprider falska undergångsvisioner, anser debattör Stephan Borgehammar.

Susanne Wigorts Yngvesson har i en välskriven kolumn i Kyrkans Tidning presenterat en sund kristen hållning till klimatfrågorna. Det har väckt ont blod. I två insändare har hon fått på nöten av en grupp tungviktare som deltar i Västerås stifts ekoteologiska seminarium. De tycker inte att hon tar klimathotet på allvar, eftersom hon vänder sig mot alarmism och framhåller det kristna hoppet.

Gruppen menar sig kunna skilja mellan apokalyptik och eskatologi, men frågan är om de kan det. Med apokalyptik menar vi vanligen skräckinjagande visioner om världens undergång. Med eskatologi menar vi läran om individens och världens bestämmelse – vad vi en gång ska bli när Guds plan går i fullbordan. 

Gruppen ägnar sig åt apokalyptik när de skriver att det ”samhälleliga undergångshotet är reellt”. Det är inte bara apokalyptik, det är lögn. Inte ens i de värsta klimatscenarierna är våra samhällens existens hotad. Vårt vårdslösa sätt att handskas med naturens resurser är visserligen djupt skadligt, men inget blir bättre av att man sprider falska undergångsvisioner. 

När jag besökte Österrike för många år sedan såg jag kyrkliga affischer med budskapet ”Einfach leben!” – Lev enkelt! Det är den evangeliska lösningen på problemen: en kristen livsstil. Inte först och främst för naturens skull utan för människans skull. Men när människan lever evangeliskt kommer det hela världen till godo. Klostren är nu som alltid vår stora förebild. Drivkraften bakom nunnans och munkens enkla livsstil är inte oro och skräck, utan evangeliets ord om frid med Gud och evigt liv för alla som omvänder sig och tror.

Stephan Borgehammar
professor i praktisk teologi
Lunds universitet

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne