”Alla nära relationer har ett taktilt element”

”Den är mer finurlig än vad jag trodde när jag gjorde den”, säger Martin Lönnebo om Frälsarkransen, som fyller 25 samma år som han själv fyller 90.

Arton pärlor, ett armband. Frälsarkransen är ett hjälpmedel som funkar för såväl trosvana som sökare. Hemligheten? Att den inte ställer några krav.

Bland de mer kyrksamma är tillkomsthistorien känd. Den om hur den nypensionerade och semestrande biskopen Martin Lönnebo blev strandsatt under en storm i den grekiska övärlden, och i undantagstillståndet födde idén till Frälsarkransen.

Ett armband som hjälp för bön, sammansatt av tio sorters pärlor, alla med sitt eget budskap och syfte. Guds­pärlan, Jagpärlan, Nattens pärla …

I dag, 25 år senare, är armbandet ett etablerat fenomen långt utanför kyrkan. Den syns på handleder i vimmelreportage och kulturintervjuer. Den ligger inslagen bland dop­gåvorna. Och den är ett återkommande inslag i församlingarnas pedagogiska arbete. Den finns till och med i form av en trädgård och som konstverk.

– En del saker har jag trots allt lyckats med, säger upphovsmannen själv inför sin snart stundande 90-årsdag.

Han berättar om en gång då han beställt pizza och satt i restaurangen i väntan på att den skulle gräddas klart. En rikt tatuerad man satt vid bordet bredvid med en öl framför sig och var pratsugen. Mannen kände igen Martin Lönnebo. ”Tack för Frälsarkransen. Jag har köpt många och gett bort”, sa han.

– Det var den sista person man tänkte skulle använda pärlorna. Det visar att det går att göra tröskeln till tron lägre.

Jag har den i fickan och rör vid den. En del har den på armen. För mig, en småbonde från Väster­botten, känns det inte naturligt.

Att Frälsarkransen fått stort genomslag beror på flera saker, menar Martin Lönnebo. De viktigaste är att den är kravlös och att den är taktil.

– Folk är rädda för kristen tro, man säger ”jag är inte religiös, men …” Då kan man börja med detta, så blir man alltmer religiös.

I alla trostraditioner finns det konkreta sätt och metoder för att be. Men i Sverige här och nu kan det framstå som om man liksom måste kunna hålla ett föredrag för Gud för att kvala in, menar Martin Lönnebo.

– Tidigare fanns även i vår tradition olika ritualer som inbegrep kroppen, vi gjorde kors­tecken och föll på knä. Alla nära relationer har ett taktilt element. Frälsarkransen är ett direkt sätt att hjälpa människor att förnimma helig närvaro.

Sedan första armbandet konstruerades har konceptet växt. I dag finns armbandet i en mängd versioner och med olika kringprodukter. Martin Lönnebo konstaterar att Frälsar­kransen är ett fenomen som tuffar fram av egen, och förlagets, kraft och att han själv nu mest står i bakgrunden.

Har du själv upptäckt några nya dimensioner av Frälsarkransen?

– Den är mer finurlig än vad jag trodde när jag gjorde den. Den har till exempel 18 pärlor. En forskare i Nederländerna skrev brev till mig och berättade att i Gamla testamentet är ordet för liv detsamma som ordet för talet 18.

Han har också upptäckt att Tystnadspärlorna hamnat på rätt ställe, genom hur de omger Gudspärlan på båda sidor.

– Gud är omgiven av tystnad. Direkt där­efter kommer Jagpärlan. Den är placerad på ett sätt som gör människan lättare att förstå. Hon blir en handling, en längtan.

Hur använder du Frälsarkransen själv?

–  Jag har den i fickan och rör vid den. En del har den på armen. För mig, en småbonde från Västerbotten, känns det inte naturligt.

Men drottningen har den väl synlig på sin handled.

– Ja. Där passar den utmärkt tycker jag.

Fakta: Frälsar­kransen

Ett radband med 18 pärlor som Martin Lönnebo tog initiativ till 1995.

Det används förutom till privat bruk till bland annat andakt, konfirmationsverksamhet och rehabilitering.

Lönnebo låter sin royalty för Frälsarkransen gå till en fond som ger stöd för barn och unga med psykisk utvecklingsstörning.

Kristina Lindh