Vår kristna bildningsresa: Här är några avgörande ögonblick

Tanke & Tro-redaktionen delar med sig av några enskildheter som betytt särskilt mycket.

En flanellograf, en psalm, en bibelberättelse. Vad som gör intryck och sätter i gång den kristna bildningsresan är olika från person till person. Här berättar redaktionen om några egna avgörande bildningsögonblick.

Bildning är inget styckevis och delt utan tvärtom en kontext. Något som knyter ihop världen och gör mig till en sammanhållen människa. Något som ger mig en fungerande tolkningsram för det jag möter i livet och rustar mig att dra nya självständiga slutsatser med bildningen som bas.

Alla som formats i en sund kyrklig miljö utan sekteristiska tendenser vet hur detta fungerar. Rum att komma in i, bilder att intryck av, ritualer att delta i, sånger och ord att ta i sin mun och göra till sina. Och människor, förstås, som bildar och bildas tillsammans med mig.

Men i detta stora sammanhang finns också de meningsbärande detaljerna. Enskildheter som sticker ut ur helheten med en särskild strålglans eftersom de blivit avgörande för just mig.

Här ger Tanke & Tro-redaktionen några sådana exempel: axplock ur vår kristna bildning. Vilka axplock har du själv?

 

 

Tre axplock från Jonas Eek
Popgruppen Jerusalem och psalmboksteologerna Britt G Hallqvist och Anders Frostenson. Foto: TT

Jerusalem Volym 1

Jag lyssnade inte särskilt mycket på kristen popmusik när jag var barn. Med ett undantag – Jerusalem. Och då framför allt debutplattan Volym 1 från 1978. Jag fick skivan i födelsedagspresent från mina dopfaddrar.

Eftersom jag redan lyssnade mycket på hårdrock var det inte i första hand musiken som kändes spännande. Störst intryck gjorde attityden hos frontmannen Ulf Christiansson.

Han var verkligen en evangelist. Det förstod jag direkt, utan att då känna till begreppet. Självklar, kaxig och totalt kompromisslös. Christiansson hamnade så småningom i Trosrörelsen, men låtarna från debutskivan står sig.

Så klart klassikern ”Pappa vem har gjort”, men även ”Noa”, ”Tänk om Jesus har rätt”, ”Dagarna går” och ”Neutral”. Finns på Spotify. Fast kanske är upplevelsen helt annorlunda om man inte är uppvuxen med låtarna. Dessutom, vilket väl gjorde mig extra välvilligt inställd, bodde Ulf Christianssons föräldrar nedanför vår backe hemma i Partille. Bara en sån sak!

Britt G Hallqvist och Anders Frostenson

Den gemensamma psalmsången är den lutherska kyrkans särskilda bidrag till kyrkofamiljen. Att sjunga tillsammans har flera poänger: pedagogiska eftersom budskapet lättare går in; psykologiska därför att sången får oss att må bra; sociala då det är gemenskapande att sjunga tillsammans.

Till detta – eller kanske just därför! – har Svenska kyrkan en psalmbok som rymmer mycket god teologi. För mig sticker två gestalter ut alldeles särskilt: Britt G Hallqvist och Anders Frostenson. Deras texter utgör en poetisk teologi som format generationer av kristna.

Psalmerna är en sjungen religionspedagogik som bildar rum i vilka man kan växa som människa och kristen. Och när ibland kyrkan kan upplevas försagd manar den sjungna teologin oss att förkunna. ”Herren vår Gud vill vi tacka” (nummer 21), diktar Hallqvist och Frostenson svarar: ”Därför att Ordet bland oss bor blir världen aldrig stum” (377:1).

Introitus

Introitus hade en självklar plats i min barndoms högmässa. Det gammalkyrkliga introitus kom efter syndabekännelse och tackbön och före kyriet, och är en psaltartext som sjungs på gregoriansk melodi.

Särskilt minns jag Sänd ditt ljus och din sanning, må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg. Det räcker att man hört den ett par gånger så sitter den för livet. Det känns i alla fall så.

Momentet fanns kvar, men endast som rubrik i 1986 års kyrkohandbok. Jag antar att man då plockade alternativen från 1942 års kyrkohandbok. I nuvarande handbok är Introitus helt borttaget. Jag undrar varför, men då jag sjöng hela ”Sänd ditt ljus” för min hustru upplyste hon mig om att stycket var ganska långt. Kanske är det därför det är utlyft.

Två axplock från Brita Häll
Jona i valfiskens buk och syndabekännelsen, den gamla versionen. Foto: Getty, Marcus Gustafsson

Jona i valfiskens buk

Jag tror att skolplanschen kan ha varit startskottet. Bilden av en skräckslagen människa som slukas av en jätteval gör ju intryck på vilken sex- eller sjuåring som helst. Men det var i tonåren som scenen med Jona i valfiskens buk berörde mig på djupet.

Konfirmandbibeln som i 1917 års översättning låter Jona säga: ”Jag åkallade Herren i min nöd, och han svarade mig: från dödsrikets buk ropade jag, och du hörde min röst”. Och lite senare: ”Men du förde min själ upp ur graven”.

Dödsrikets buk. Upp ur graven. En förtvivlad människa som ropar på hjälp fastän det redan är totalkört och hoppet är ute för så länge sen att det nästan blir löjligt. Hur ljust är det rimligt att se på framtiden när man legat tre dagar i magsaften av en val?

Scenen speglar förstås Jesus död och uppståndelse. Men passionsberättelsen är gudomlig och mirakulös och inte lika lätt att identifiera sig med som den metaforiska, mänskliga Jona.

När jag är totalt på botten och allt känns över och förbi. Då hjälper Jona i valfiskens buk mig att hoppas.

 

Gamla syndabekännelsen

”Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar ord och gärningar.” När jag var ung bad vi ofta så i gudstjänsten. Mer sällan i dag när syndabekännelsen oftast kallas bön om förlåtelse och talar mjukare om en Gud som ser oss i vår brustenhet.

De skarpare formuleringarna är som en nyslipad kniv: de skär rakt in i problemet. ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig”. Det är vad britterna kallar för ”calling a spade a spade”. Att säga som det är.

Jag markerar min position gentemot Gud. Det är Gud som är huvudpersonen och jag som är bifiguren. Det är jag är som är bristfällig och Gud som är fullkomlig.

Kanske krävs en viss självkänsla för att inte låta sig nedslås av detta, utan i stället uppleva lättnad. Jag vet inte varför jag blir lugn av en syndabekännelse som många upplever som fördömande. Jag vet bara att jag ibland viskar brottstycken ur den i mörkret när jag inte kan sova.

 

Två axplock från Kristina Lindh
Flanellografen och Martin Buber. Foto: Wikimedia

Flanellografen

Kyrkans kanske mest kända pedagogiska hjälpmedel har satt spår i många, även mig, och via den gröna filten lärde jag mig Bibelns olika berättelser.

Bäst var ändå att den stora väskan med alla pappersfigurer regelbundet stod hemma i vår hall. Mamma var söndagsskollärare, och inför de helger då det var hennes tur att leda flanellografstunden kunde jag och min bästa vän fritt botanisera bland bilderna. I väskan fanns också en hel uppsättning med barnpsalmböcker.

Med hjälp av mjukisdjuren lekte vi kyrka. Vi var predikanter, vigselförrättare och körledare. Vi höll begravning, missionsauktion och familjegudstjänst.

Genom leken bildades vi, inte bara i den bibliska historien och i ritualernas landskap. Det rum vi skapade med söndagsskolans rekvisita bidrog till känslan jag burit genom livet: tron på mig själv som andligt myndig.

 

Martin Buber

Min barndoms kyrka var trygg. Men den kunde också vara trång. Var fanns utmaningen för tanken? I sena tonåren fick jag ett exemplar av Martin Bubers Jag och Du i min hand.

Genom den upptäckte jag tron som en angelägenhet för intellektet. Att analys och andlighet kan gå hand i hand.

Boken beskrev både gudsrelationen och det mellanmänskliga på ett ögonöppnande sätt, och bröt med bilden av andra människor som frälsningsobjekt. Den hjälpte mig också att släppa taget om mitt slutna tonårsjag.

Jonas Eek

Brita Häll

Kristina Lindh