Teologi 1

Biskop + förnamn: Vart tog efternamnen vägen?

Illustration: Fredrik Swahn

Att slopa efternamnen var mer vanligt bland munkar, präster och biskopar än i andra grupper fram till början av 1700-talet. I takt med att släktnamnen slog igenom på bred front försvann bruket i Sverige.

Men under de senaste årtiondena har det gjort comeback.

Hur titulerades kyrkans folk förr?

Lennart Ryman är forskningsarkivarie vid Institutet för språk och folkminnen och expert på äldre tiders namnskick. Han berättar att släktnamn var mycket ovanligt fram till 1600-talet, även om de förekom. Under medeltiden - och även långt senare bland allmogen – var det fadersnamn, patronymikon, som gällde.

Med sin samtid var exempelvis Gustav Vasa känd som "Göstaff Erickson" innan han blev kung. Släktnamnet Vasa användes inte förrän långt senare.

Under senmedeltid började frälset efter kontinentalt snitt, främst hämtat från Tyskland och Frankrike, använda särskilda släktnamn. När riddarhuset grundades 1626 var kravet att de upptagna adelssläkterna skulle ha just släktnamn.

Under medeltiden titulerades präster oftast enbart med förnamn och titel, exempelvis herr, magister eller kyrkoherde.

Detsamma gäller också för biskoparna. Lennart Ryman ger ett exempel på bruket från 1462: ”her Jonis, kyrkieherde i Lampis” [herr Jöns, kyrkoherde i Lampis].

– Jag skulle säga att titeln är ”herr”, medan ”kyrkoherde” (tidigare kyrkoherre) anger ämbetet. Om personen är känd behöver inte ämbetet alltid skrivas ut men titeln måste finnas med.

Bruket med titel och förnamn har en starkare ställning bland kyrkofolket jämfört med andra grupper i samhället.

– När det gäller kyrkopräster och biskopar är det delvis en praktisk sak, de är tillräckligt identifierade av sin ställning och av sin församling respektive stift. Men det kan också handla om en markering av särställning, säger Lennart Ryman.

Göran Setterkrans skriver i en uppsats från 1957 om medeltida släktnamn att ”[d]et tycks finnas en tendens bland kleresiet att lägga bort släktnamn och patronymika. Fullt påtaglig är denna då det gäller biskoparna”.

Som exempel omnämns Gustaf Trolle i samtida kyrkliga handlingar som ärkebiskop Göstaf eller ärkebiskop Gostavus, Hans Brask som biskop Hans eller biskop Johannes.

Bruket antas enligt artikelförfattaren komma både från klosterväsendet och den romersk-katolska kyrkans syn på det monarkiska episkopatet.

– Det handlade om att markera en särskild andlig status. Men det är inget särskilt för biskopar, säger Lennart Ryman.

Jag gissar att släktnamn har använts i princip över hela linjen från brukets genombrott under 1600-talet och fram till 1970-talet, säger Lennart Ryman.
Lennart Ryman, forskningsantikvarie

Ryman ger ett exempel på hur en biskop kunde skriva, i detta fall Kurt Rogge, i ett brev daterat 1485: ”Vi Kort med Guds nåd biskop i Strängnäs.”

– Han kan vardagligt omtalas som ”biskop Kort”. Lite formellare omtal blir till exempel ”herr biskop NN”.

– ”Biskop”, som nog är obligatoriskt, är framförställt och har karaktär av titel.

Men reglerna var inte absoluta. Kurt Rogge omtalas ibland med släktnamn även som biskop i tänkeböckerna, berättar Lennart Ryman.

I likhet med adeln hade många i det svenska prästerskapet tidigt släktnamn, från 1600-talet och framåt.

– Men där avviker de genom att titel och enbart förnamn hade en starkare ställning bland dem än i andra grupper, exempelvis adeln. Men det kom i gungning ganska tidigt under 1600-talet, och försvann under 1700-talet.

Samtidigt blir statusmarkeringarna allt mer utbroderade under tidigmodern tid. Ett exempel finns i Vendels sockens dombok från 1736. Där omtalas ”kyrckioherden ährewördige och högwällärde herr magister Erich Boije” [kyrkoherden ärevördige och högvällärde herr magister Erik Boije].

Lennart Ryman exemplifierar med en sökning i språkbanken vid Göteborgs universitet. Den visar att biskoparna under 1900-talets första hälft får titel och för- och efternamn, ibland bara efternamn: biskop Björkquist, biskop Gottfrid Billing, biskop T. Bohlin.

– Jag gissar att släktnamn har använts i princip över hela linjen från brukets genombrott under 1600-talet och fram till 1970-talet, säger Lennart Ryman.

Vad har då fått fler att gå tillbaka till formen biskop plus förnamn?

Anders Jarlert, professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet, menar att det finns flera tänkbara förklaringar till det.

Titel och enbart förnamn hade en starkare ställning bland dem än i andra grupper, exempelvis adeln. Men det kom i gungning ganska tidigt under 1600-talet, och försvann under 1700-talet.
- Lennart Ryman, forskningsantikvarie

Att biskopar började gå i pension, med start omkring år 1930, är en bidragande orsak. En emeritusbiskop är då inte längre biskop i ett stift, men kan kallas exempelvis ”Skarabiskopen” även som pensionär.

– I Göteborg finns det fyra nu levande personer som har varit biskop där. Och då finns det behov av att särskilja dem. ”Biskop i Göteborg” är bara Susanne Rappmann, men ”Göteborgsbiskopen” kan vara någon av de andra tre. Jag tror att särskiljandet är ett starkt motiv, säger han.

När Bror Rexed, dåvarande generaldirektör vid medicinalstyrelsen, hälsade sina medarbetare 1967 att han i fortsättningen tänkte säga du till alla var det en accentuering av en redan pågående uppluckring av formaliteterna. Den utvecklingen skulle komma att fortsätta också under det kommande årtiondet.

Att stryka efternamnet går linje med detta, samtidigt som ett behållande av titeln går på tvärs med tidsandan med dess individualism, avformalisering och nivellering.

– Att omtala personer utan titlar och efternamn är alltså i linje med utvecklingen, medan titel och förnamn är en intressant avvikelse. Jag antar att det delvis rör sig om en anknytning till det historiska bruket, säger Lennart Ryman.

Illustration: Fredrik Swahn

Anders Jarlert menar att kombinationen titel och förnamn skapar en särskild spänning.

– Det har en dubbel riktning. Genom att säga biskop Johan blir det en upphöjning och på samma gång ett slags intimisering. Man slår två flugor i en smäll, säger han.

När det gäller de internationella influenserna kommer den snarare från den romersk-katolska kyrkan än den engelska.

– Vi har aldrig haft den märkliga traditionen som de har i Engelska kyrkan att i text latinisera biskopssätet. Det tar ett tag att förstå att Cosmo Cantuar är Cosmo Gordon Lang, ärkebiskopen av Canterbury.

Som parentes kan en annan senmedeltida trend nämnas. Prästerskapet började vid tiden latinisera namnen: Olof Pettersson blev Olaus Petri och så vidare. Influenserna kom ofta från Tyskland, där många hade skaffat sina akademiska meriter.

Medeltiden är viktig. Utan den legitimiteten hade det inte gått att etablera det samtida bruket, menar Jarlert. Och det cirkulerade först i högkyrkliga kretsar.

– Det kan ha börjat med Bertil Gärtner i Göteborg och i högkyrkliga sammanhang. Olof Herrlin i Visby kallade sig också biskop Olof och uppmuntrade det, säger Anders Jarlert.

– Och då är vi tillbaka till 60-talet och du-reformen. Så det hänger tydligt samman med det.

Jarlert berättar att hans vän Bo Giertz aldrig ”drev det själv” att bli kallad biskop Bo – även om andra gjorde det.

– Jag har inget minne av att han presenterade sig som biskop Bo.

Det har blivit en lite underlig understrykning av förnamnet som känns onaturlig.
- Anders Jarlert, professor i kyrkohistoria

Att slopa efternamnen för präster hör också till högkyrkligheten, påpekar Oloph Bexell, professor emeritus i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.

– Man sade fader om präster: fader Gunnar, inte kyrkoherde Rosendal. Men det här vann inte någon betydande spridning, säger han.

Anders Jarlert:

– Det finns bara en fader Gunnar.

En annan förklaring kan vara en önskan om att skapa en egen, unikt kyrklig, identitet i kontrast till den tidigare statskyrkans ämbetsmannasyn.

– Det är ju ingen som går och talar om direktör Lasse, säger Anders Jarlert.

Han tycker dock att det samtida tilltalet biskop och förnamn ibland går överstyr.

– Nu är det lite lätt löjligt. När det inte finns någon risk för förväxling borde man bara säga biskopen. Det har blivit en lite underlig understrykning av förnamnet som känns onaturlig.

– Inom stiftet ter det sig lustigt. Det naturligt språkliga vore att skriva biskopen.

Det finns också ett par parallella företeelser som Anders Jarlert lyfter fram. Det ena gäller biskopens vapen.

– Bo Giertz var den första biskopen med vapen, sedan följde andra efter i rätt så tät följd. Domkapitelssigill var ofta otydliga och otypiska för stiftet och var inte ordentligt särskiljande. Biskopsvapnen var däremot renritade och tydliga. Vissa är mycket lättidentifierade, som Fredrik Modéus med tre avhuggna huvuden [S:t Sigfrids tre systersöner, martyrerna Unaman, Sunaman och Vinaman].

Det andra gäller kors framför namnet. Detta förekommer i olika former (före namn eller stift) i exempelvis i den anglikanska kyrkogemenskapen och den romersk-katolska kyrkan.

I boken The Bishop is Coming står det: ”Ett kors, som vanligen ser ut som ett plustecken, är en bruklig, men inte tvingande eller universell, del av biskopars signatur.”

– Det är en sentida företeelse i Svenska kyrkan, säger Anders Jarlert.

Oloph Bexell har noterat att det förekommer slarv med korsen.

– Det viktiga är att det inte är någon annan än biskopen själv som sätter ut korset. Om andra gör det i exempelvis ett programblad är det ett slags intrång på deras integritet.

Hur vill du blir tilltalad?
Åke Bonnier, biskop i Skara stift

Gällande tilltal är det ofta biskop Åke som är tilltal om det inte är mina nära medarbetare som säger Åke.

Jag undertecknar med +Åke eller +Åke Bonnier och det gör jag i princip i alla sammanhang därför att jag är  biskop. Det är mer än mitt arbete. Det är den jag är eftersom jag är vigd biskop och därmed vigt mitt liv åt uppdraget även om jag sedan inte tjänstgör mer än det som gäller enligt svensk pensionslagstiftning.
 

Antje Jackelén, ärkebiskop

Ett kors framför namnet används som tecken för att en person är biskopsvigd.

Jag sätter kors framför mitt namn när jag skriver under sådant som protokoll, uttalanden och brev.

Det har ju blivit allt vanligare att använda tilltalet (ärke)biskop plus förnamn. I mitt fall förekommer i mer formella sammanhang ärkebiskop Antje Jackelén och betydligt mera sällan ärkebiskop Jackelén. Internationellt är jag van vid tilltal som Archbishop, Archbishop Jackelén, Archbishop Antje eller också Frau Erzbischöfin.
 

Susanne Rappmann, Göteborgs stift
Foto: Kristin Lidell

Jag har i huvudsak övertagit min företrädares titel och namnskick. När jag undertecknar protokoll, de flesta dokument och brev så skriver jag +Susanne Rappmann. Det händer också att jag undertecknar +Susanne. Däremot aldrig +Rappmann.

Då jag presenteras i olika sammanhang blir det oftast biskop Susanne, men ibland också biskop Susanne Rappmann. Aldrig biskop Rappmann.

Varför fortsätta med titlar i en ofta titellös samtid?

Vi är en episkopal kyrka där jag som person har ett särskilt uppdrag. Genom att använda titel och ”+” tydliggörs vår kyrkosyn och ämbetssyn.
 

Eva Brunne, biskop i Stockholms stift
Foto;: Lars Rindeskog

Jag presenterar mig som Eva Brunne, biskop. Många väljer att titulera mig ”biskop Eva”. Det skulle jag inte själv välja, men inser att det då är ämbetet som står i fokus.När människor frågar, vilket händer, vad ska jag kalla dig, säger jag kort och gott: Jag heter Eva.

Nej, jag sätter aldrig kors före mitt namn eftersom det är helt obegripligt för andra än en inre krets.
 

Johan Dalman, biskop i Strängnäs stift
Foto: Magnus Aronson

Vardagsvis benämns jag allt från ”Johan”, ”Biskop Johan”, ”Biskopen”, ”Överhovpredikanten” till ”Dalman” – och så ”Pappa” såklart när barnen är i farten.

Titeln ”Husse” är vemodigt nog i viloläge sedan mopsarna Muffins och Murklan gick ur tiden – men det är en titel jag ser fram emot att återaktivera när möjlighet så ges.

Plustecken före namnet sätter jag lite nu och då – i brev, gästböcker, på minnesblad, diplom – en internationell (inte minst anglikansk) tradition som med två streck åstadkommer vad det annars krävs fem bokstäver för att uttrycka.
 

Thomas Petersson, biskop i Visby stift
Foto: Magnus Aronson/IKON

Jag skriver ofta Biskop Thomas Petersson. Vid kortare meddelanden och till personer jag känner skriver jag bara Biskop Thomas. Av tradition lägger jag alltid till ett kors i båda fallen.
 

Johan Tyrberg, biskop i Lunds stift
Foto: Pontus Tideman

Jag uppmuntrar inte till något särskilt i detta. Människor i min omgivning säger vanligtvis ”biskop Johan”. När osäkerhet råder, eller i publika sammanhang, används även efternamnet. Ett kors sätter jag framför namnet när jag skriver i kraft av mitt uppdrag – i analogi med användning av biskopsskjorta.
 

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift
Foto: Marcus Gustafsson

För- och efternamn räcker bra.

Fredrik Hielscher

076-778 78 35

fredrik.hielscher@kyrkanstidning.se

Illustration: Fredrik Swahn

Lars-Gunnar Frisk
Tack för det, Mikael Mogren!

Läs vidare