Det räcker inte att bara leva – jag vill hela tiden mer

Förlorad och återfunnen. Det är så vackert detta ordpar; förlorad och återfunnen! Det för tankarna till dramatiska händelser. ”Jag kom ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam...” eller så här; vi förberedde oss på att sjukdomen skulle ta ditt liv och så lyckades operationen mirakulöst. Det är inte svårt att känna in lyckan av att ha fått sitt liv eller någon man älskar tillbaka.

Men en vanlig söndag så här i sommartid, hur talar temat till mig? Först av allt känner jag mest irritation. Det hela verkar banalt. Förlorad och återfunnen är såna där smäktande vittnesbörd av salvelsefulla människor som älskar att höra sin egen röst.

Och det Paulus skriver i Efesierbrevet om synd och hur fel det är att följa sina egna begär och göra som man vill, det är ju direkt provocerande. Jag som tränar mig att bli bättre på att känna efter vad jag vill och lyssna på min kropp. Nej, gud bevare mig. Inte undra på att människor raljerar med kyrkan och tycker att kristna är konstiga.

Jag tycker att Donald Trump kunde ta till sig texten. Men jag då? Är det verkligen okej att säga att jag är bättre?

Så lugnar jag mig lite och blir mer eftertänksam. Är inte den där längtan att komma hem också väldigt stor hos mig, om jag skrapar lite på ytan? Sånt där som kommer i drömmarna om natten när jag lägger mig ner och släpper mina försvar.

Jag bläddrar lite i boken på nattygsbordet av Patti Smith. ”Varför skriver vi” frågar hon och svaret kommer inifrån; ”För att vi inte bara kan leva”.

Det stämmer, tänker jag. Det räcker inte att bara leva, jag vill mer. Jag längtar nästan hela tiden efter att vara lycklig, vara i balans, känna frid, bli återfunnen. Så söker jag förtvivlat efter skönhet, vackra kläder, nya resmål, förälskelser ... Vi människor är kallade att vara något mer. Den där oron kan jaga en människa. Vi söker.

Talar Paulus trots allt på något sätt till mig i sin text? Jag vet inte, om jag skall vara ärlig. Jag tycker att Donald Trump kunde ta till sig texten. Men jag då? Är det verkligen okej att säga att jag är bättre?

Hmm ...

Jag vill våga tro att Gud finns och att också Gud vill hitta mig. Jag försvarar mig med mina förtjänster men längst där inne vill jag bara gunga min själ i en hammock, i ett solljus där solen är du, som är sanning och kärlek. Jag vill nåt mer och jag vill bara vara.

Maria Hjortstorp
diakon