Det är inte ute med oss, allt kommer att ställas till rätta

Så kommer domsöndagen – den sista skälvande söndagen i kyrkoåret med sitt apokalyptiska crescendo och okuvliga hopp. Ljuset ska segra till slut. Ett ljus som också ska lysa över våra liv. Synliggöra och vikta våra handlingar och steg.

Det har funnits en tid i mitt liv då domsöndagen väckte oro och rädsla. Vägandet och mätandet av ett mänskligt liv. Vem håller egentligen måttet? Vem står ut med sanningen? Det har tagit tid men jag närmar mig – en långsam rörelse från rädsla till kärlek.

Att bli sedd – den djupaste längtan och den största rädslan. Och allt är avhängigt den blicken. Det får inte finnas någon skugga där, ingen tvekan. Det måste vara kärlek, den renaste. Allt är avhängigt den blicken. Hur du ser på mig.

Nej, domsöndagen skrämmer inte längre men den här världen kan göra mig rädd. Det kommer allt oftare nu, stunderna då oron och uppgivenheten drabbar.

Hur ska det gå för oss? Hur ska vi klara av att leva våra liv i dunkla tider? När sanningen tycks alltmer undflyende. När krig och polarisering tar sönder och riskerar att göra oss omänskliga och rädda. Få oss att låsa dörrar och stänga gränser.

Så kommer domsöndagens berättelser om änglar och basuner, om Guds rike som bryter in och fredens furste som sätter sig på härlighetens tron. Det är inte ute med oss. Allt kommer att ställas till rätta. Till slut.

Att en dag ska det dunkla bli till ljus. Ljus över en värld där orättvisor och otillräcklighet får oss att förtvivla och tappa modet.

Döm mig. Gör mig ansvarig. Säg att detta liv har tyngd och mening. Jag vill bära ansvar. Är inte det själva människoblivandet? Allt annat en flykt.

Mer än någonsin längtar jag efter domen. Döm mig. Det är det dolda och gömda som hindrar livet. Det är överslätandet som bygger in lögnerna i livet. Omskrivningarna och förminskandet som fråntar en människa ansvaret. Som gör att skammen gradvis får fäste.

Du gjorde så gott du kunde. Du hade inget val. Fast kanske hade jag ett val? Döm mig. Gör mig ansvarig. Säg att detta liv har tyngd och mening. Jag vill bära ansvar. Är inte det själva människoblivandet? Allt annat en flykt.

Så bär jag längtan efter att stå naken inför dig. Låta dig se mig. Ditt ansikte vänt mot mig. Jag är bara människa och mina dagar är som gräs. Och du känner mig. Mitt väsens natt och dag. Och du vet. Som människa är jag otillräcklighet och kärlek. Det sjuka och det friska i samma kropp och liv. Det goda vi ville och hur fel det slog, det som sårade och tog sönder.

Hur tystnaden tog oss när vi borde ha höjt våra röster och ropat. Vi gör det vi kan och det räcker aldrig till. Vi gör det vi kan och det har betydelse, för detta liv, för denna värld. För Guds rike mitt ibland oss.

Jag samlar inga poäng för ett efterliv. Men jag bär ett hopp att en dag ska döden ska göras om intet. Rättvisa ska skipas och kärleken bli det enda som består. Och Gud själv ska torka alla våra tårar.

Om det finns förlåtelse så måste den vara större än oss. Större än vi förmår, skriver författaren Andreas Lundberg i romanen Ofarbar tystnad.

Jag är inte längre rädd. Kärleken måste vara större. Döm mig.