Gärna en kanelbulle men framför allt ett helgon

Kännetecknande för helgonen är och har alltid varit att de är lyhörda för det verkliga livets harmonier.

Eftertanke av Bo Brander.

Den fjärde oktober detta år var en märklig dag. Det var söndag. Svenska kyrkan firade änglarnas dag.

Namnsdag enligt almanackan var Frank och Frans. Som en liten påminnelse, även i Sverige, om att detta är det stora och globalt vördade helgonet den helige Franciscus av Assisi dag.

Den helige Franciscus föddes 1181 och dog bara fyrtiofyra år gammal vid solnedgången den 3 oktober 1226. Han är utan tvekan ett av världshistoriens mest älskade helgon.

Hans innerliga kärlek till både människor och allt skapat och hans intensiva inlevelse i efterföljelsen av Jesus, inspirerade redan under hans livstid människor att försöka leva ett liv som liknade Franciscus.

Häpnadsväckande är det att i Sverige, under samma tolvhundratal som Fransiskus dog, bildades ett tiotal kloster som byggde på hans inspirerande livsstil.

800 år efter Franciscus död finns det flera tusen kloster som bär hans namn och flera tiotusentals människor som kallar sig fransiskaner eller på kyrkans språk tillhöriga Ordo Fratrum Minorum.

Franciscus exempelgivande livsföring gjorde att kardinalen Jorge Mario Bergoglio tog sig sitt påvenamn efter Franciscus.

Ingenting av allt detta ihågkoms den fjärde oktober i år. I Sverige firade vi kanelbullens dag.

De heliga ser, men de är också rätt lågmälda. Jag tänker på de goda mödrar som sett sina döttrar och söner ge sig i väg på bekymmersamma livsvägar. De har tigit, de har älskat, de har önskat allt gott och de har bett.

Lätt tillgängliga på svenska finns Franciscus solsång. Det är en lovsång till allt i Guds skapelse. Den ger en övning att se och att tacka för allt, till och med för ”syster död.”

Lika tillgänglig är den bön av Franciscus som börjar med orden ”Herre gör mig till redskap för din frid.” Och som innehåller bönen; ”O, Mästare! Låt mig icke så mycket söka att bli tröstad, som att trösta. Icke så mycket att bli förstådd, som att förstå. Icke så mycket att bli älskad, som att älska. Ty det är genom att ge, som man får. Det är genom att glömma sig själv, som man finner sig själv. Det är genom att förlåta andra, som man själv får förlåtelse. Det är genom att dö, som man uppstår till evigt liv.”

Det kändes dystert och fattigt att som svensk på aftonen den fjärde oktober inte ha blivit påmind om en djupare livshållning än att äta en kanelbulle.

Men nu ligger Alla helgons dag framför oss! Vilken livsvisdom, vilka förebildande livsöden att lyssna till och fördjupa sig i, inte minst just nu, denna utmanande höst, då restriktioner och uppmaning till återhållsamhet i livsföringen aldrig verkar ta slut. Vad kan helgonen lära oss?

Kännetecknande för helgonen är och har alltid varit att de är lyhörda för det verkliga livets harmonier. Dessa står i bjärt kontrast till det ytliga flabbandet som nödtorftigt döljer skräcken och tomheten i vår ytliga underhållningskultur.

De heliga ser, men de är också rätt lågmälda. Jag tänker på de goda mödrar som sett sina döttrar och söner ge sig i väg på bekymmersamma livsvägar.

De har tigit, de har älskat, de har önskat allt gott och de har bett. För helgonen vill inget ont. De vill godheten. Den djupa medmänskligheten och just nu den goda uthålligheten.

Alla döda är inte helgon, sägs det och alla helgon är inte döda. Måtte de goda helgonen bli allt mer synliga i den tid då vi behöver vägvisare både från himmelen och jorden.

Och måtte helgonen visa på det viktigaste som vi behöver veta just nu. Det som ärkebiskop Nathan Söderblom sa: ”Helgonen är de som med sina liv vittnar om att Gud finns”. Tack alla helgon som hjälper oss att veta att Gud finns.

Bo Brander
Tidigare studentpräst och föreståndare för Sankt Ansgars kyrka i Uppsala

Fakta: Alla helgons dag Tema: Helgonen

Tredje årgångens texter:

Femte Moseboken 34:1−5

Hebreerbrevet 12:22−24

Lukasevangeliet 6:20−26

Psaltaren 126

Liturgisk färg: vit

Taggar:

Eftertanke