Jesus kallar oss till något svårare – ”hjärtats förkrosselse”

Det måste till en förändring av hjärtat, eller snarare förvandling. Det kan man inte fixa till sig själv, hur motiverad man än är; det är en gåva att ta emot.

Eftertanke av Anna Sophia Bonde.

Är det något som debatten som följde på #metoo-kampanjen visat, är det att det finns gränser som inte bör överskridas. Ibland kan det verka som att ”gränslös” med naturnödvändighet är något bra, men när man tänker på det ordet i samband med en gestalt som Kulturprofilen får man genast en unken smak i munnen.

Jesus, å sin sida, säger till sina lärjungar: om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärda och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Det är en slutsats av den undervisning han hållit precis innan, det vi brukar kalla ”saligprisningarna”.

Vi kanske inte alltid tänker på att Bergspredikan (Matt 5-7) är riktad just till lärjungar och alltså inte utgör någon undervisning på basnivå.

Det där med efterföljelse är något man kan växa in i, men det tar tid. Det måste till en förändring av hjärtat, eller snarare förvandling, en sådan som profeten Hesekiel berättar om (36:26) Det kan man inte fixa till sig själv, hur motiverad man än är; det är en gåva att ta emot. Av oss själva blir vi arga och tycker inte att det är detsamma som om vi skulle begått dråp.

Det ena, tänker vi, är en känsla och det andra en konkret handling och det är bara för handlingar vi kan dömas. Men Jesus ser det inte alls på det sättet; snarare verkar han uppfatta dråpet som en följd, en konsekvens av tillståndet i hjärtat. Och att det är det tillståndet som är ”roten till det onda”.

Kyrkans kallelse är inte så mycket, tror jag, att sträva efter att vara bäst i klassen, att ligga steget före vad gäller visioner och målbeskrivningar. Det kan hända att vi bedrar oss om vi tror att de många bokstäverna kommer att rädda oss.

Ja, om man ska vara uppriktig så är ju mycket av det Jesus kommer med ganska magstarkt, inget som man reflexmässigt ansluter sig till.

Men att vandra med Honom innebär att bli präglad av gemenskapen och då kommer transformationen att kunna äga rum.

Litar vi på Honom som den skicklige konstnären eller, varför inte, kirurgen, så kommer undret att ske: du tar min skuld, din frid du ger som vi sjunger i nattvardspsalmen.

Jag tänker ibland på hur mycket juridiken präglar tillvaron i vår tid. Det kanske är oundvikligt, ju mer specialiserat ett samhälle är. Men är det inte också ett sorgligt tecken på en bristande tillit, människor emellan? När vi inte längre litar på varandra behöver vi kunna luta oss mot lagar och förordningar. Om någon brister i uppförande kan man anmäla den personen.

Ibland verkar det nödvändigt; även om Marcus Berg inte är min favoritspelare i landslaget så kan jag bara sörja över hur skyddslös han var, mot elaka kommentarer på nätet från besvikna spelare
efter matchen mot Spanien. Utvecklingen präglas av motstridiga tendenser: å ena sidan nolltolerans mot kränkningar, å andra sidan ett allt grövre språk.

Kyrkans kallelse är inte så mycket, tror jag, att sträva efter att vara bäst i klassen, att ligga steget före vad gäller visioner och målbeskrivningar. Det kan hända att vi bedrar oss om vi tror att de många bokstäverna kommer att rädda oss.

Det Jesus kallar oss till är mycket svårare och tar mycket längre tid, och om det inte vore en så svårsåld formulering skulle jag vilja kalla det ”hjärtats förkrosselse”.

Det betyder inte att förakta betydelsen av strukturer och system, snarare är det en prioriteringsfråga. Som någon sa: om du vill förändra världen – fall först på knä!

Man behöver inte leta särskilt länge för att se att kyrkohistorien är fylld av spännande gestalter som gått denna långsamma, mödosamma vandring – och hur välsignade de blivit. Kanske inte i sin egen livstid, så att de själva fick applåder. Men så småningom skulle det visa sig att det hade varit rätt väg att gå: Fader, förlåt dem-vägen. Älska din fiende-vägen. Att bevara sitt hjärta-vägen. Det skulle visa sig att det var precis det som världen behövde.

Fakta: Sjätte söndagen efter trefaldighet

Tema: Efterföljelse

Första årgångens texter:

Tredje Moseboken 19:1−2, 13−18

Första Petrusbrevet 1:13−16

Matteusevangeliet 5:20−26

Psaltaren 15

Liturgisk färg: grön