Oro och förväntan sitter i magen – och det gör julnatten också

Julafton sitter i magen. Som om julnatten var en rest som aldrig kunde klippas bort på andra sidan väggen av navelknoppen.

Kent Wisti skriver Eftertanke inför julnatten.

Det sitter i magen, alltid i magen. Egentligen är det ju lite löjligt att något så vardagligt som magen är någon slags uttydare av vårt själsliv. Våra tjocka håriga magar, våra tunna avmagrade magar med resterna av navelsträngen som en liten knopp i en grop mitt i.

Den uppspelta förväntan sitter i magen, ångesten sitter i bröstet och magen, oron sitter i magen och fjärilarna flyger okontrollerat omkring.

Julafton sitter i magen. Som om julnatten var en rest som aldrig kunde klippas bort på andra sidan väggen av navelknoppen. I våra olika magar bär vi olika saker. Vi kan läsa varandras blickar, avkoda varandras röster och kroppshållning men aldrig veta hur det känns i någon annans mage.

Många av oss har lärt att fejka ett leende, en spjuveraktig blick och ett livfullt hejvift med handen. Men fejka vår mage kan vi aldrig. Där är allt på riktigt.

Och i lekens form kan vi tänka oss att julnatten finns som en kvarlämnad knopp av den bortklippta navelsträngen på insidan. Att det är när den lever runt som det blir svårt för en femåring att somna innan julafton. Av förväntan.

Förväntan på gemenskap, glädje, fest och närvarande vuxna. Förväntan på fylla, gråt, dörrsmällar och vuxna inkrökta i sig själva. Det är något i magen som gör att det inte går att sova på julnatten.

Vi står där runt elden, nickar uppjagat åt herdarna som berättar. Vi säger till varandra att inte vara rädda och våra magar sjunger i stämmor som änglar att nu, nu är vi hemma. Fred.

Vi lever i tiden och rummet. Något annat har vi svårt att föreställa oss. Allt vi kan föreställa oss finns också i tiden och rummet.

Det är så svindlande kort tid vi finns i tiden och rummet. Allt annat blir en gåta vi får dela med Viktor Rydbergs tomte där han på julnatten gör gården i ordning för natten. I samma trakt vaktar några herdar sin hjord om natten. Det sitter i magen på herdarna också även om de inte vet att det är julnatt.

De som måste jobba jobbar och somliga har somnat i soffan. Någon tog barnen i en taxi till sin syster och några somnade tätt omslingrade den första julen i sin första lägenhet. Någon föds, någon dör och det sitter alltid i magen.

Någon går in i tiden och in i rummet, någon går ut ur rummet och ut ur tiden. Och över alla en ny stjärna.

Herdarna på fältet var oerhört privilegierade som fick stjärnan förklarad för sig av en ängel. Och något slags vägledning i hur de kunde förhålla sig till heligheten.

Alla vi andra får oftast nöja oss med att se herdarnas silhuetter i starkt motljus med släpande skuggor på marken. Deras blick vänd mot stjärnan och anletsdragen upplysta. Så vi vet ju att något lyser och att något känns i magen.

Det finns en flyktig stillhet i julnatten. Något orubbligt som granit och samtidigt så skört som en liten knopp i en grop på magen. Ett stycke himmel utanför tid och rum som vi samlar ludd med.

Ett stycke himmel i magen som kan säga oss att här är du inte hemma. Här ska du inte vara. Ett stycke himmel ovanför byxlinningen som kan utropa att nu, här bryter gudsriket igenom tid och rum. Nu är du hemma!

Och det brinner en eld där ute på fältet där herdarna samlats med gårdstomten, mamman och han som körde taxin. Elden lyser på deras ansikten som stjärnan lyste på herdarnas.

Där i elden har de lagt stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod. Där brinner flaskorna och orden som slog så hårt. Där brinner alla de över- och underordningar vi människor byggt åt oss själva av rädsla för tiden och rummet. Där brinner oken.

Vi står där runt elden, nickar uppjagat åt herdarna som berättar. Vi säger till varandra att inte vara rädda och våra magar sjunger i stämmor som änglar att nu, nu är vi hemma. Fred.

Kent Wisti
stiftsadjunkt för mission och bildkonstnär

Fakta: Julnatten Tema: Den heliga natten

Första årgångens texter:

Jesaja 9:1a, 2−7

Hebreerbrevet 1:1−6

Lukasevangeliet 2:1−20

Psaltaren 108:2−7

Liturgisk färg: vit