Stjärnor som ger ljus långt efter att ingen minns vårt namn

”Och Herren förde honom ut och sade: ’Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.’ Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.” (I Mos. 15:5–6)

En av vår tids stundtals heta debatter handlar om barn. Om vårt behov av att få barn. Om vår rätt att avstå. Två sidor står mot varandra. Båda sidor blir precis lika provocerade av den andra sidans argument. Det finns de som högljutt hävdar att vi inte frivilligt ska beröva oss den gåva det innebär att få barn. En och annan påstår rentav att man inte är en hel människa utan att ha fått barn (ett uttalande som oftast handlar om kvinnor).

I motståndarlägret finns de som hävdar rätten att aktivt välja bort. Att det går att leva ett fullgott liv även utan barn. Att den frivilliga barnlösheten kan vara ett sätt att ta ansvar. Är vi inte tillräckligt många ändå utan att just jag ska föröka mig? Diskussionen handlar om barn, men också om frihet, mänsklighet och syn på vad det goda livet är.

För Abram var frågan om barn och barnlöshet infört i ett annat sammanhang. Han levde i en tid då det egentligen inte var frågan om ett val. Men det finns dimensioner i denna berättelse som för oss är än mer psykologiskt svårgripbara. Gud hade gett ett löfte till Abram och hans ättlingar. Men om avkomman inte dök upp? Vad var det då för ett löfte? Var det ens en Gud värd namnet som Abram nu satte sin lit till?

Viljan att få barn handlar delvis om en djupt ­liggande existentiell fråga – vad lämnar jag ­efter mig? Vad finns kvar när jag en gång gått ur ­tiden? Föremål? Pengar? En arbetsplats som minns mig fram till nästa omorganisation? Ett par ­böcker som är hopplöst föråldrade redan innan ­nästa ­generation förståsigpåare tar över? En trädgård som är förvildad efter ett par års ­vanskötsel? ­Vänner som i slutändan kommer ha fullt upp med sitt eget liv och med att reda ut sina egna livstrådar?

När en människa dör, dör också unika minnen och berättelser. I våra barn hoppas vi att i vart fall svaga ekon av våra egna berättelser får leva vidare. 

Till våra barn knyter vi hoppet om att i någon mån kunna leva vidare. Denna drift handlar inte enbart om att föra våra gener vidare; det handlar om den livsväv som vi en gång kunde kalla för vår. Att de för vidare mina berättelser. Att de minns det avtryck jag en gång gjort på jorden. En glimt av min barndom. Det gemensamma livet. Det de minns av vem jag var.

När en människa dör, dör också unika minnen och berättelser. I våra barn hoppas vi att i vart fall svaga ekon av våra egna berättelser får leva vidare. I vart fall kanske våra barn kan ge oss en tids anstånd innan vi också tvingas sälla oss till skaran av alla de namnlösa som en gång levt. Om våra eventuella barn kommer visa sig mäktiga denna uppgift är ­givetvis en helt annan sak.

”Och Herren förde honom ut och sade: ‘Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.’” Abram blickade mot himlen och misslyckades givetvis med räkneuppgiften. De otaliga ljuspunkterna representerade de ättlingar han ännu inte sett.

Det handlade nu inte längre om vad vi kan ha åstadkommit under vår livsvandring, utan om vad någon annan åstadkommit. Ett folk som är som stjärnorna, otaliga, utsträckt i tid och rum, som här och nu är ogripbart.

Även vi som inte biologiskt kan räkna oss till ­Abrams ättlingar får nåden att få en plats bland dessa ljuspunkter. Det är vårt arv. Stjärnor som ger ljus i natten långt efter det att ingen på jorden längre minns vårt namn.

Erik Sidenvall,
stiftslektor, Växjö stift, och adjungerad professor i kyrkohistoria, CTR, Lunds universitet