Tacksamhet Göran, det tror jag är livets största gåva

Säga vad man vill om Salomo, men kaxig är han, så att det räcker och blir över. Han slår sig för bröstet och skyltar med sin vishet i neon. Det är sällan man möter ett så oförblommerat självskryt.

Men Salomo verkar inte riktigt ha läst på i Evangelie­boken. Som om han, sin vishet till trots, inte har förstått att vi firar tacksägelsedag i helgen. Kanske, får jag för mig, är vi fler som är lite knaggligt förberedda på den punkten.

”Tacksamhet?! Du kan ta din tacksamhet och … någonstans …” ”Berätta”, säger jag. Och det gör hon. Om en barndom med en narcissistisk envåldshärskare till pappa och en mamma som aldrig stod upp för sina döttrar. Som aldrig gick emellan. Som aldrig försvarade. Som aldrig sa att nu räcker det. ”Vi kröp inte ens, vi krälade, och sa ’tack ­snälla pappa.’”

Mest skulle man tacka för att pappa blivit snäll igen efter sina utbrott. Tacka för ohemula bestraffningar som vore de gåvor av guld. Tacka för timslånga utskällningar över betygen, så att man blev en bättre elev i fortsättningen. ”Så tacksamhet, det står mig upp i halsen.”

För en del är vägen tillbaka till tacksamhetens välsignelser både vrång och vansklig, det har jag lärt mig genom åren.

Och ändå, ändå har mormors ord aldrig slutat klinga i mig: ”Tacksamhet Göran, tacksamhet, det tror jag är livets största gåva.” Mormor hade en teori. Hon menade att många söker meningen med livet. ­Eller lyckan. Men att de började sitt letande i fel ände. ”Det börjar med tacksamheten, serr´u.”

Ju äldre jag blir, desto mer rätt får hon, Ester från Runtuna. Där tacksamheten flödar, kommer meningen och lyckan av sig själva. Det är som om tacksamheten alltid har lyckan och meningen i släptåg. Jag har inget bra recept på hur man övar sig i att vara lycklig. Och jag har ingen aning om hur man kan träna sig i meningen med livet. Men tacksamhet, det kan man öva.

Jag är gift med en kvinna som har svart bälte i tacksamhet. ”Också i dag fick vi äta oss mätta. Tänk att benen bar oss genom skogen. Lukta, bara lukta på äpplena. Har du någonsin sett så gröna ängar i september?” Och så en blick mot himlen. Och ”tack.” Till och med mitt i den sorg som slet sönder oss alla, hittade hon sina tacksägelseämnen.

Så kan vi, var och en, öva. Inte i att känna tacksamhet, men att tacka. Känslan brukar smyga sig tätt intill när vi övat tillräckligt länge.

”Tack för att du stannade till”, sa han där han satt på pappskivan nere i tunnelbanan. ”Ta!”, sa hon och gav bort en hink lingon för sedeln hon fick i pappmuggen.

Jag moraliserar inte över dem som just nu varken kan, eller vill, tacka. De har säkert sina skäl till det. Men jag hyser en oerhörd respekt och beundran för alla dem som tackar från djupet av sina hjärtan, när det är svårt att se vad de ens har att tacka för.

Jag har kommit att tro att tacksamheten som känsla kommer lättare om man tar emot Livet som en gåva, snarare än som en rättighet. Jag har kommit att tro att tacksamhet kan kasta nytt ljus över både levda dagar och de som komma skall. Jag har kommit att tro att mer tacksamhet skulle kunna förändra världen.

Salomos Vishet ångar av självgodhet. Men på en punkt ger jag Salomo rätt: ”Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor.”