”Ett hårt språk bygger en hård atmosfär”

En man med en pratbubbla som svär i kyrkan

Varför har det bland kristna ­blivit en naturlig jargong att svära? undrade prästen och skribenten Anna Sophia Bonde i en insändare som startade en livlig debatt. MONTAGE: Marcus Gustafsson

 Foto: Marcus Gustafsson

Vanhedrande eller avväpnande? Frågan om svordomar i kyrkan väcker debatt.

”När man företräder Svenska kyrkan gör man det lika mycket i fikarummet som i kyrkorummet”, säger prästen Rikard Olofsson, lärare på Svenska kyrkans utbildningsinstitut.
 

I början av augusti ställde prästen och skribenten Anna Sophia Bonde en fråga på Kyrkans Tidnings debattsida: Varför har det bland kristna blivit en naturlig jargong att svära? Som exempel pekade hon både på kända namn, som Jonas Gardell och Kent Wisti, och på kyrkliga arbetsplatser.

Delade reaktioner

Hennes egen tes är att svordomarna är ett uttryck för hur kyrkans folk vill fjärma sig från bilden av gårdagens kyrka.

Anna Sophia Bonde ställde också en följdfråga. Hur är det är möjligt att lovsjunga Gud och samtidigt svära?

Reaktionerna har varit livliga. Många håller med om att det grova språkbruket brer ut sig och ser det som tecken på bristande andlig mognad. En del menar också att den som svär ”hejar på fel lag”.

Bland åsikterna finns de som anser att svordomar bör ransoneras i all verksamhet; oavsett värdsliga eller kyrkliga sammanhang hör vårdat språk till ett slags grundläggande professionalism.  Någon pekar på att den kristna kallelsen omfattar hela livet. Det är inte mer okej att som kristen svära privat.

På andra sidan finns de som inte håller med. Svärandet är varken särskilt förekommande eller i den mån det sker något större problem. Språket förändras ständigt, framhåller de och menar att svordomar inte säger någonting alls om hur man i praktiken bemöter sin nästa. Tvärtom provoceras de av kopplingen mellan svordomar och bön.

Svordomar från olika sfärer

Lars Melin är pensionerad psykolingvist och har studerat hur språk och människa fungerar tillsammans. Han är också praktiserande katolik.

I alla språk finns svordomar, säger han. Men de hämtas från olika sfärer. I vår del av världen har termerna från religionens sfär varit helt dominerande: ”fan”, ”helvete”, ”jisses” och så vidare. Att de blev svordomar berodde på att de en gång hade en laddning.

Men språk utvecklas hela tiden, säger Lars Melin.

– Förstärkningsord tappar alltid i betydelse. Det är en språklig grundlag. ”Fan” betyder inte längre ”fan”, det betyder ”jag är arg”. ”Jävligt” har inget med djävulen att göra utan betyder att något är dåligt.

I samhället i stort har svordomarna helt enkelt avmytologiserats, menar Lars Melin.

Krock mellan två världar

Debatten om svordomar i kyrkan är en krock mellan två världar, säger han.

– Vi har å ena sidan den vanliga språkvärlden där svordomar förlorat sin betydelse. Å andra sidan har vi en grupp för vilka svordomarna har kvar sin laddning och som traditionellt är lättstötta när det gäller sådana här ord.

Till de oskrivna språkliga lagarna hör den om uppförande, framhåller Lars Melin. Vi undviker att såra varandra och att säga sådant som människor tar illa upp för. Svordomar kan höra dit och det måste man vara medveten om, säger han.

Föreställningen om att den som svär ”hejar på motståndarens lag” avfärdar han som villfarelse.

– Språk är ingenting magiskt. Men jag inser att det är magiskt för väldigt många och tar hänsyn till det sammanhang jag befinner mig i.

Teorin om att kyrkans folk medvetet använder svordomar för att visa avstånd mot gamla tiders överhetskyrka får heller inget stöd av Lars Melin.

– Det tror jag inte ett dyft på. Kyrkans folk är formade av den allmänna språkutvecklingen.

Vårdat språk förväntas

För PR-konsulten och medietränaren Paul Ronge är beskedet klart: I offentligheten förväntas ett vårdat språk.

– Det finns en stark allmän uppfattning att man ska vara försiktig med svordomar i offentligt tal. I mångas ögon blir det extra anstötligt om det är i kyrkan. Man ser det som en hädelse, säger Paul Ronge.

Tanken att svärande präster signalerar en kyrka som hänger med sin tid, ger han inte mycket för. Han jämför det med en 70-åring som går runt med trasiga jeans för att spela ung.

Däremot tycker Paul Ronge att vissa kyrkliga företrädare ska vara friskrivna från svordomsregeln. Som Kent Wisti, som nyligen stängdes av från Facebook under en period, på grund av sitt grova språk.

– Han är satiriker. Satiriker ska gå nära gränsen, ibland går de över. Kent Wisti driver ett kristet budskap och en tydlig moral. Att tvinga honom att sluta svära skulle vara som att sätta en rosett om svansen på tigern. Då skulle det inte vara Kent Wisti längre, säger Paul Ronge.

"Varken nytt eller utbrett"

Rikard Olofsson är präst och lärare på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Även om ämnet svordomar inte diskuterats specifikt har de flesta elever ett förhållningssätt kring vilket språk som är lämpligt, menar han.

– Det finns en hög medvetenhet om att vårt sätt att uttrycka oss får konsekvenser.

Svordomar i kyrkan är varken nytt eller särskilt utbrett, menar Rikard Olofsson.

– De har funnits ända sen Hasse Alfredsson skämtade om att kyrkans folk svär och är som folk är mest. Är det ett problem? Ja, om man slentriansvär och inte funderar på vilket språkbruk man odlar. Språk bygger mellanmänskliga kulturer. Ett hårt språk bygger en hård atmosfär. Det kan vara bra att tänka på.

Själv försöker han undvika svordomar. Han säger att han har förståelse både för dem som finner svordomar anstötliga och dem som kan se ett värde i dem. Rikard Olofsson påminner om historiska föreställningar, som att den som svär åkallar den onde – en utbredd föreställning på 1600-talet. Eller väckelse- och nykterhetsrörelsens tanke om att ett vårdat språk var en del av att få ordning på sitt liv.

Kraftuttryck i Bibeln

– Även om svordomar och kraftuttryck numera mest ses som en språklig krydda, ekar de här äldre föreställningarna, säger Rikard Olofsson.

Och den som vill gå riktigt långt tillbaka kan hitta kraftuttryck i Bibeln, menar han, och nämner Lukas 13:32, där Jesus säger ”hälsa den räven” om Herodes Antipas, liksom Apg 23:3, där Paulus kallar översteprästen för ”din vitmenade vägg”.

– Exemplen går att se som svordomar i sin tid och sitt sammanhang.

Att svordomar i kyrkan skulle vara en fråga om graden av offentlighet håller han inte riktigt med om. Språket inåt är lika viktigt som språket utåt.

– När man företräder Svenska kyrkan gör man det lika mycket i fikarummet som i kyrkorummet.

 

Taggar:

Språk Präst

Kristina Lindh

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.