Evangeliets bönetant håller kyrkans bönemotor varm

Jultidens ljus lyser åter fram på kyndelsmässodagen och bryter igenom den gråa vardagen. Jultiden övergår abrupt till vardag; ljusen i fönstren försvinner och led igheten är över. 

Det klart skinande julbudskapet om att Gud blivit människa i Jesus Kristus ska nu möta vardagen och det tidigare så starkt skinande ljuset kan upplevas lysa svagare. På kyndelsmässodagen påminns vi om att Uppenbarelsens ljus fortsätter lysa för människor.

I söndagens evangelium går Maria och Josef till templet med Jesus för att, som seden var, frambära honom inför Herren. I templet möter Maria två åldrade personer: Symeon, som hade väntat länge på att få se Gud, och Hanna, som levt hela sitt liv i bön. 

Mötet med dem drabbar Maria. Här blandas hennes glädje med oro, då löftena om hennes son sätts i nytt ljus. Med hjälp av Symeon, Hanna och Maria kan vi se hur Uppenbarelsens ljus också kan lysa upp våra liv.

I evangeliet står det att Symeon ”väntade på Israels tröst”. Gud hade lovat honom att han inte skulle dö förrän han hade sett Messias, Frälsaren. Men Jesus kan alltid överträffa våra förväntningar. Den där dagen manade den helige Ande Symeon att gå upp till templet. Där fick den gamle inte bara se Messias – han fick ta emot Jesusbarnet, som bär allt, i sin famn. Så uppfyllde Gud med råge sitt löfte till den väntande.

På samma sätt kallar den helige Ande oss till kyrkan inte för att bli åskådare utan mottagare av Jesus Kristus. När vi sträcker ut vår hand och tar emot nattvarden, sker samma sak som Symeon fick uppleva: vi får ta emot Jesus Kristus så att vi kan se Guds löften uppfyllas i våra liv.

Hanna, den bedjande, är ett exempel på den stilla trosvissheten. Redan som ung kvinna blev hon änka. Nu var hon åttiofyra år gammal. Hon visste vad det innebar att leva i ensamhet och fattigdom. Trots hennes livssituation, som säkert kunde väckt missmod hos henne, fortsatte hon att be.

Denna evangeliets bönetant är exemplet och förebilden för alla de som genom sin stilla bön håller kyrkans bönemotor varm. Hon är alla de som troget frambär sina morgon- och aftonböner eller tänder ljus i kyrkorna för de som bett (och inte bett) om förbön. 

Hanna ber med alla dem som ber Herren förbarma sig över vår trasiga värld. Hon förkroppsligar Jesusordet: ”Be så skall ni få, sök så skall ni finna, bulta så skall dörren öppnas”. Hon visar genom sin stilla trosvisshet att Jesus kommer nära och är nära dem som håller ut i det till synes lilla.

Marias glädje under julnatten blandas i söndagens evangelium med oro. Symeons ord till Maria sätter löftena om hennes son i nytt ljus: ”Också genom din egen själ skall det gå ett svärd.” 

Den heliga Birgitta beskriver i sina uppenbarelser Marias reaktion på Symeons ord om barnets förestående lidande: det var en ständig smärta i hennes hjärta ”även om den lindrades genom den tröst som Guds Ande skänkte”. Maria förklarar genom Birgitta att inte förrän hon dog och förenades med sin son i himmelen infann sig den sanna friden.

Maria visar genom sitt liv att trösten för den djupaste smärtan finns hos Gud; tröst för den som befinner sig vid dödsbädden, tröst för den som förlorat en närstående och tröst för den som får se sina närmsta lida.

Liksom en kristens liv rör sig mellan jultidens glädje och den grå vardagen, så visar Symeon, Hanna och Maria att Uppenbarelsens ljus inte bara lyser med strålkastarsken utan även lyser i det som ter sig litet: i mottagandet av Kristi kropp i en enkel oblat, i den stilla bönen och i de små ljusglimtarna i sorgen.