Folke T Olofsson lyssnar i det nära

Folke T Olofsson var länge främst känd som en lysande förkunnare. Det var han som höll inledningspredikan till kyrkokonferensen i Nyköping 1987, den som ledde fram till En ny bok om Kyrkan som utkom 1989.

Bok: Svanesång: tjugofyra dikter

Författare: Folke T Olofsson

Förlag: Fri Press

På den tiden var Folke T Olofsson docent vid Uppsala universitet och kyrkoherde i Rasbo. Redan då kunde var och en förstå att detta var något långt utöver det vanliga.

2015 kom en djupt personlig framställning av den kristna tron i dess helhet, Credo (Artos) i tre band. Och 2002 utkom den första diktsamlingen, Förspel.

Sedan dess har diktaren gett ut fem diktsamlingar, och nu har den sjätte kommit, Svanesång.

Folke T Olofssons diktning är ett enda stort, sammanhållet verk. Den sista dikten i den nya boken har nummer 302. Hans diktande är aldrig att fly, utan i stället att ”omfamna smärtan”. Inte heller ligger hans kraft i värderingar, ideologi eller filosofi.

Till sin onämnde lyssnare – som bara kan vara Gud själv – säger han: ”Det är din kropp / jag vill ha.” Endast när Gud blir människa i Jesus finns gryning. Men hur blir detta verklighet för oss som läser dikten? Skalden svarar: ”För den som lyssnar genom bruset / störsändarna / lägger örat mot det som är / nära, tätt intill / hörs Ordet bortom orden.”

Diktaren är övertygad om att det finns mer än åsikter och perspektiv. Det finns en verklighet ”som är nära”, och den är vad den är alldeles oberoende av perspektiven. 

I det nära blir man varse att det djupast i denna verklighet finns en godhet, ett mönster, som är ”inbjudan att älska / en försäkran om mening”. 

Det märks att diktaren är far och farfar. Han har lyssnat genom bruset och lagt örat tätt intill verkligheten.