Inför söndagen. Må jag bli del av skaran som kallas Ljusets Vittnen

"Det är skillnad på att truligt vänta i besvikelse och att vänta med hjärtat vidöppet mot Gud", skriver Göran Larsson i sin betraktelse.

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

En månad 9 kr

Få tillgång till allt på sajten i en månad för 9 kr. Därefter förnyas prenumerationen löpande med 105 kr/månad. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp

Fakta: Kyndelsmässodagen

Tema: Uppenbarelsens ljus
Texter: Malaki 3:1–4
Första Timotheosbrevet 6:13–16
Lukasevangeliet 2:22–40
Psaltarpsalm 138
Liturgisk färg: vitt (byte till blått/violett kl 18 eller efter kvällsgudstjänsten)
 

”Jag spanar efter Herren.” Åh, vad jag känner igen mig i profetens Mikas ord. Jag spanar, jag hoppas och jag längtar – och har så gjort sedan jag var en tumme och en tvärhand hög. Det är som ett obetvingligt andligt dna emellanåt får sitt grepp om mig, tumlar om, söker en riktning. Kanske har det att göra med fortsättningen hos Mika: ”Jag sitter i mörker…”

Jag är inte sju år fyllda, det vet jag, för lillasyster har ännu inte kommit till jorden. Kanske är jag fem eller sex. Det är vinter och kallt. Riktigt kallt. Och fullmåne. Mor och far plockar fram skidorna och vill ta sig en tur i det vintervackra. Det är en bit ­hemifrån, först att gå och sedan att skida över skarsnön fram till spåren. Där tar min ork slut, liksom föräldrarnas tålamod. 

Jag blir satt under en stor gran att vänta på att de skall få åka sina kilometrar i vuxenfart. Under de snötyngda grenarna sitter jag, huttrande av kylan och vågar inte röra mig, knappt ens stirra in i mörkret framför mig. Så jag blundar och väntar, blundar och väntar på att det otäcka skall vara över. 

Kanske är det ett vad man kallar ett samlings­minne, ett minne som står som en sammanfattning för många andra liknande minnen. Nedsidan av ett ­sådant minne innehåller en hel livsstil. Mina sämsta dagar är det så det känns. Som en evighetsväntan på att någon, eller någonting skall bryta igenom det ensamma och kalla. Och samtidigt vägrar jag att röra på mig och vänder mig truligt bort när trösten finns till hands. Jag blundar hellre, och ­väntar.

Kanske delar jag Symeons och Hannas längtan efter Ljuset, det eviga, stora, klara. Men, på de dåliga dagarna,  utan deras öppenhet och tillit. Det är skillnad på att truligt vänta i besvikelse och att vänta med hjärtat vidöppet mot Gud. Vänta med hopp. Vänta i kärlek. Vänta i tro. Mina bästa dagar kan jag, tror jag, Hanna-hoppas, längta Symeon-stort. Ingen sådan dag har någonsin känts bortkastad. Ingen sådan dag har känts meningslös.

Det Mika, Hanna och Symeon lär oss på kyndelsmäss är att vänta på Ljuset i trohet. Någon gång i sina liv har de smakat på ett Löfte: … Gud skall höra mig… jag skall inte se döden förrän… Jag skall möta ­Jerusalems befrielse…” De är trogna Löftet, men inte bara genom att ”tro”. De tror i öppenhet, kärlek, tillit – och handling. ”Jag har fallit men reser mig igen… han gick till templet… hon tjänade Gud dag och natt…”

Bara att vänta, men vänta i Hanna-hopp, att vänta, men vänta i tro på ett löfte, öppet, envist, livslångt – kanske är redan det i sig att sprida ett Ljus i världen, runt omkring sig, där man står.

Texterna på kyndelsmässodagen innehåller så många styrke­ord; hopp, uppenbarelse, frälsningsskådan, styrka, vishet. Och två unga föräldrar som reser långt för att bära fram Världens Ljus inför Guds ansikte. Må de, må vi, må jag bli del av den skara som kunde kallas Ljusets Vittnen.

Det satt en gång en pojke, truligt och räddhågat under en gran som längtade tröst, men vägrade ta emot den. Må han ha växt upp till en åldrande man som väntar efter Guds Löfte och Vilja.
 

Göran Larsson