Jag tror på en bön som låter oss förvandlas

”Och pojken låg där livlös…” Två gånger i mitt liv har det hänt mig. Att pojken låg där livlös. Den ­första gången var han drygt två år och blev sövd inför en operation. När den lilla barnkroppen blev totalt slapp, som om livet rann ur den, vaknade en ­mordisk kraft i mig. Ja, jag sa fula saker till läkaren och kan bara vara tacksam att jag inte blev polisanmäld.

Den andra gången låg han där livlös. På riktigt. För att aldrig mera vakna. Det finns en fadersförtvivlan i mig som aldrig kommer att gå över.

Föräldraförtvivlan. Jag har sett och mött den otaliga gånger som sjukhuspräst. Den gick in. Rätt in. Genom märg och ben gick den. Jag kan på rak arm inte komma på någonting som ens kommer i närheten av de hjärtskärande blickar och ord och skrik som kan födas ur föräldraförtvivlan. Min uppgift då, var att ta emot förtvivlan, bära den, transformera den – och i bästa fall ge den tillbaka som ett tämligen futtigt hopp. Men ett hopp lika fullt. ”Det kommer inte alltid att kännas så här.” Ibland är den enda livsuppgiften man har, att inte gå sönder när allt och alla runt omkring en går sönder.

När jag tänker så, blir Kristusgärningen av en magnitud som gör att tanken svindlar. När Jesus tar upp kampen mot ondskan för att inte allt ska gå sönder, gör han det inte som en Rambo i sandaler med svärdet i hand. Han tar in ondskan i sig, all världens ondska, genom alla tider, och transformerar den till kärlek. Inte bara om ett evigt kosmiskt skede i himlarymderna (det tror jag förvisso också att det är…), men också konkret. Praktisk. Jordnära. I tid och rum. Kristusgärningen skär tvärs igenom varenda atom i hela universum.

Men Jesusgärningen, den stannar hos en förtvivlad pappa … om du kan, så hjälp mig… en i pappa i mängden – och en sjuk pojke. ”Jesus tog hans hand och reste honom upp.” Sinnebilden för gudsnärhet. Mikrokosmos i makrokosmos. Han tog hans hand...

Just den här söndagen är jag inte intresserad av om den sjuka pojken led av epilepsi eller var besatt.  Eller om det var lärjungarna eller fariséerna eller pappan som trodde fel eller inte tillräckligt eller inte alls. Men slutorden i evangeliet drabbar mig: ”Den här sorten kan bara drivas ut med bön.”

Makten koncentreras i händerna på ett fåtal. Rikedomarna likaså. Vår välfärd knakar i fogarna. Vårt habegär riskerar att föröda oss. Och det har varit mars hela januari och februari. ”Den här sorten kan bara drivas ut med bön.” Gud hjälpe oss. Jag tror det är sant. Som tomma tunnor skramlar de, de politiska trollramsorna, oavsett om de kommer från vänster eller höger. Dreven går.

Ena dagen drabbar det en polisman så att han inte orkar leva. I morgon kommer någon annan att få sin tillvaro söndermald av tryckpressarna. Rovdrift på naturen och rovdrift på människor. Samma andas barn. ”Den här sorten kan bara drivas ut med bön.” Gud hjälpe oss. Jag tror det är sant.

I Romarbrevets tolfte kapitel och andra vers uppmanar oss Paulus: ”… anpassa er inte efter denna världen, utan  låt er förvandlas …” Jag tror inte längre på politiken. Jag tror inte ens på att tro ”på” längre. Inte på det gamla sättet, den sortens tro som bara håller för sant, i huvudet. Jag tror på en bön som låter oss förvandlas. Jag tror på den tro som tar en liten pojke i handen och reser honom upp. Jag tror på en Kristusgärning som skakar kosmos grundvalar och en Jesusgärning som stannar upp inför en fadersförtvivlan i mängden.

Jag vet inte hur jag ska be. Men jag vet att jag måste. Jag tror. Hjälp min otro!

Göran Larsson
präst och psykoterapeut