Präster får inte stå i vägen för budskapet som förmedlas

Lågmält och eftertänksamt skriver Gunnar Sjöberg i Kyrkans Tidning om hädelse och kätteri. Ytterst är det en text om vad som är kristen tro. Och om – som i prästers fall – när det personliga möter en yrkesroll.

Underliggande i Sjöbergs text finns en önskan om att ”människan ska skina igenom dogmatiken”. Den är en vacker formulering om – vad jag förstår – en längtan efter det autentiska, den personliga prästen.

Sjöberg menar att teologer måste våga tala om Gud utan rädsla. Det är lätt att hålla med. Men lika självklart är också att präster behöver se upp med att själva stå i vägen för det budskap de är satta att gestalta och förmedla. Gränsen mellan att, med sin person, ”skina igenom” och skymma kan vara hårfin.

Läs också: Till försvar för allas rätt att tänka fritt om kristen tro

Präster är vigda till kyrkans läroämbete och behöver förhålla sig till de rum i vilka man befinner sig. Samtalets, seminariets och själavårdens olika rum ställer olika krav. Ingen önskar präster som predikar något de själva inte tror. Men ingen efterfrågar väl heller präster som torgför sina tvivel i tid och otid?

På 1970-talet talade Olov Hartman om att teologin behövde bli mer prövande och samtalande. Till kyrkans trosbekännelse borde man också foga en tvivelsbekännelse, menade han. Kanske ett första steg kunde vara att fundera över vad det faktiskt är att tro.

Vad är det att tro? All religion är mångfacetterad och varje människas tro rymmer flera dimensioner. En klassisk distinktion är den mellan tron som hållning och tron som innehåll. 

De flesta kan nog känna igen tron som hållning (fides qua). Trons hållning rör själva trosakten – att tro. Det är den tillit som Luther benämner det varpå hjärtat ytterst förtröstar. 

Trons hållning är nära besläktad med vårt hopp och med vår kärlek. I strikt mening är nog de flesta människor troende på något i denna betydelse av tro.

Men till denna personliga sida av tron läggs i kyrkan också den gemensamma tron. För kyrkans tro är inte bara en hållning, utan kyrkans tro har också ett innehåll (fides quae). Det finns sakförhållanden som kristendomen tror. 

Trons innehåll är naturligtvis öppet för tolkning och omtolkning, debatt och diskussion, och vi förhåller oss olika till det, både som kristna och i olika faser under ett liv.

Svenska kyrkan är en öppen gemenskap dit alla är välkomna. Folkkyrkan är och ska vara bred. Folkkyrkans bredd är inte ett uttryck för teologiskt flum eller tankens slapphet. Dess öppenhet är ett slags teologisk vision. Förhållningssättet är hämtat från evangelierna.

 ”Lika otydliga som gränserna verkar ha varit i den folksamling som rörde sig kring Jesus, lika otydliga vill folkkyrkans gränser vara” skriver Bengt Kristensson Uggla (Folkkyrkan nu?, Svenska kyrkan 2012).

Men trots folkkyrkans öppenhet har kyrkans präster ett ansvar att representera kyrkan och trons innehåll. Det finns en förväntan på prästerna, både från kyrkan och från människor i allmänhet. 

Men denna förväntan handlar inte om att någon präst ensam och alltid ska härbärgera eller bära kyrkans tro i all dess fullhet. Kyrkans tro är gemensam, det är en av poängerna. Att få vila i det gemensamma och i det givna är en gåva som befriar varje kristen från att själv försöka prestera sin egen tro. 

Tron är något mer än egna tankar och tolkningar; kristen tro är en gåva som ges åt människan utifrån.

Nyligen utkom Rudolf Ottos bok Det heliga från 1917 i ny svensk översättning av Ola Sigurdson (Bokförlaget Stolpe 2025). Boken sägs vara den mest sålda moderna teologiska bok och den har kommit att bli en klassiker. 

En klassiker, skriver Sigurdson, är en bok som ”genom att läsas på nytt i förändrade tider återigen förmår generera viktiga insikter”. Just så tror jag att det är. Och boken rekommenderas varmt.

Det heliga är ett försök att förstå erfarenheten av det heliga. Metoden är fenomenologiskt beskrivande och jämförande. Otto skriver både som kritisk akademiker och som personligt berörd kristen teolog. 

I Sigurdsons vägledande förord är det tydligt att, för Otto, kommer personen – individen och självet – i andra hand. Det primära är erfarenheten av det heliga, det helt annorlunda. Erfarenheten av det heliga har sitt ursprung utanför självet. Människan själv förfogar alltså inte över det heliga; det är en påminnelse till varje teolog.

Otto befriar den religiösa erfarenheten från rationalismens gränser. Religion kan inte ”begränsas till rationella utsagor”. Därmed bevaras mysteriet. Det mysterium som många kan ha svårt att tro på, då det rymmer motsägelser eller inkonsekvenser. 

Men – och här citerar Otto den tyske mystikern och psalmdiktaren Tersteegen (1697-1769) – ”en begripen Gud är ingen Gud.” Också det är ett medskick, inte minst till oss präster.

Vi behöver ständigt påminna varandra om just detta. Och befria varandra från behoven att rationalisera allt vad trons mysterium rymmer. Visst kan det vara svårt att tro på en Gud som ingriper eller ens närvarar i världen.

Det tyckte möjligen Rudolf Otto också. Han skriver att det obegripligaste av allt, är den nåd som det innebär att den Helige gör sig möjlig att närma. Likafullt är det kyrkans tro. Och att ”beröva kristendomen dess känsla för detta betyder att förflacka den till oigenkännlighet”.

Ytterst tror jag det är det som Sjöbergs text berör: vad går att känna igen som kristen tro?