Så lite vi vet om varandra och ändå vet vi allt

En vardagsmorgon i mars och jag rör mig genom korridorerna på universitetet där jag har min arbetsplats. Klockan är bara strax efter 8, men vi är redan många som är på väg in i den nya arbetsdagen. Jag passerar kaféet som har sin stora termos med nybryggt kaffe på serveringsdisken.

En tankstation för morgontrötta. Jag har ingen brådska. Det är en morgon då jag faktiskt ser dem jag möter. Och det slår mig att jag ingenting kan veta om vad som pågår hos dem. Det är en del av människovarandet – hur vi lär oss att bära våra liv. Hålla ihop tills det flödar över eller brister.

Så lite vi vet om varandra och ändå vet vi allt. Sorgen och glädjen du bär, bor också i mig. Den dagliga  kampen och hur vi försöker. I de korta mötena i korridoren finns glimtar av liv. Någon är nykär och har det där lite fåniga leendet som inte går att dölja. En annan bär sin oro och den samlade  tröttheten efter nätter av dålig sömn. En tyngd i stegen och en sänkt blick. En del av oss håller hårt för att inget ska sippra ut och bryta vardagsytans normalitet. Vi är mästare på att hålla ihop. På att hantera och parera – ända tills de ögonblick då vi rinner över. Vad vet vi om djupen i en annan människa? Vad är det som får henne att älska, att hoppas, att tro? Vad är det som får henne att förtvivla, att förlora fästet och falla?

Fastetiden och vi närmar oss det vi vet kommer att hända. Vi som vet kan luta oss tillbaka och iaktta dramat. Eller kan vi luta oss tillbaka? Är vi inte också där - indragna i kampen på liv och död?

Texten ur Markusevangeliet tar oss hem till Simon den spetälske. Det är två dagar innan den judiska påsken och Jesus har vid flera tillfällen talat om det som väntade. Allting tätnar men de runtomkring, de närmaste, verkar inte förstå, vill inte se och hur skulle de kunna? Att allting är satt i rörelse och hur mörkrets makter smider sina ränker.

Så plötsligt är hon där i rummet. Den namnlösa kvinnan går fram till Jesus. Hon bryter flaskan med  väldoftande balsam och låter det rinna ut över Jesus. Hans huvud, hår och ansikte. Hon smörjer honom, som om hon visste. Snart ska du tas ifrån oss. Överlämnas i maktens händer och möta döden. Hon säger ingenting, bara gör det hon måste göra. Och doften av oljan fyller rummet. Det är gränslöst, på det vis som kärlek kan vara. Men för den som inte ser, som inte kan förstå är det skamlöst. Ett slöseri. En kärlekshandling kan provocera i sin gränslöshet. I sin brist på rationalitet. Hon slösar. Den dyrbara oljan som kunnat säljas, pengar som kunnat bli till hjälp för fattiga och nödställda. Så är vi där i vägandet och mätandet. Bedömningen av en annan människas handlingar. Vi kan inte veta inte vad som var hennes skäl. Vad som rörde sig i henne. Bara att hon gör det hon måste göra, för kärleken saknar kalkyl. Om henne ska det berättas.

Efter evangelietexten fortsätter Markus sin skildring och den som nu kliver in på scenen är Judas. Vi får följa honom i stunden då han fattar beslutet att förråda Jesus. Vi vet inte vad som var hans skäl. Vad som rörde sig i honom. Vad det var för kamp han utkämpade i sitt inre. Vad det var för mörker som fick fäste honom. Han är för alltid den som förråder.

Vi vet så lite om det som rör sig i en människa. Den kamp som pågår och hur vi håller ihop tills det flödar över eller brister. Hur vi gör det vi måste göra. Kärlekens handlingar som utmanar rimlighet och förnuft. Hur en avgrund kan öppna sig. Hur vi kan falla. Vad vet vi om djupen i en annan människa? I oss själva? Bara du Gud vet den kamp som utspelar sig i varje människas liv.

Och jag vet att i mig bor både kärleken och sveket.