Självbilden förvandlades till aska – ändå är jag lättad

Vem är jag? Jag är Simon, och en dag bjöd jag in Jesus i mitt hem. Det förändrade mitt liv. Det var inte min avsikt, men Jesu närvaro skapade en våg av händelser, som inte gick att förutse. Så tänker jag nu. Jag trodde jag hade kontrollen, men det var fel.

Min inbjudan var kluven, jag vet det. Visst, jag öppnade min dörr för honom, men för övrigt bröt jag mot allt vad vanlig hygglig gästfrihet kräver. Var det medvetet? Hade jag ont uppsåt, som det heter på juridiskt språk? Ville jag sätta dit honom? Kanske. Han provocerar mig. Eller kanske inte.

När jag ser tillbaka kan jag inte säga att jag är stolt över vad jag gjorde, men i början av festen hade jag kontrollen, så trodde jag. Jag kände stöd från andra i rummet, andra som jag ville hålla mig väl med. När han väl stigit över tröskeln valde jag att ignorera honom. Osynliggörande. Jag har hört att det kallas för en härskarteknik, men jag är ingen härskare. Bara en vanlig dödlig som använder den lilla makt jag har. I stunden kunde jag inte se det, jag bara handlade på känn. Hans närvaro skapade en osäkerhet i mig som jag just då bara kunde hantera genom att markera distans.

Kvinnan var inte bjuden. Ändå var hon plötsligt där. Och där någonstans tappade jag kontrollen över festen. Jesus satte sig utan att vara erbjuden plats. Var det i trots? Kvinnan översköljde honom med tårar, beröring, hår, olja. Hennes intima och känslofyllda beteende chockerade. Så gör man bara inte, tänkte jag, sade jag, och jag var inte ensam om det. Rummet fylldes av ett upprört mummel.

Hon gav allt, utan ord. Det var oanständigt, naket – och underbart! Men vem kunde erkänna det?

Mitt inre fylldes av ett upprört kaos. Var det avundsjuka? Svartsjuka? Jag vet inte. Det jag vet är att mina känslor överraskade mig. Doften av balsam fyllde rummet, kyssarna, åh, kyssarna, tårarna, håret som smekte hans fötter. Jag såg och kände – mer än jag kunde hantera. Hos henne fanns ingen kluvenhet. Hon gav allt, utan ord. Det var oanständigt, naket – och underbart! Men vem kunde erkänna det?

Jag försökte att ta makten över mig själv och över situationen genom att påtala vad hon var för en ”sort”. Distansera mig. I stället drog Jesu ord både henne och mig närmare till sig, och närmare varandra. Simon, sade han, och såg på mig, men visade sedan på kvinnan. Hans ord fångade in mig i ett nytt synfält, som om han vänt min blick ut och in, och min förståelse av det som hände upp och ner.

Hon är förlåten, sade han. Hon steg in i ditt hem som en förlåten syndare, buren av tacksamhet, men du såg bara synden. Hon förde in förlåtelsens glädje i ditt hem, överflödande, utan baktanke, krav eller kontroll, som ett livgivande vårregn. Hon såg osynliggörandet, förnedringen av mig och genom att kyssa mina fötter med sina tårar och smörja dem med doftande balsam, blottlade hon förlåtelsens källa, sade han. Hon förde in tacksamhet och kärlek i ditt hem och för det kommer hon alltid att bli ihågkommen.

Hennes handlande blottlade mig, ja, kanske flera av oss. Det fanns ingenstans att gömma sig. Jesu ord skar genom rummet, genom mig, som en knivsegg. Du har inte... men hon har… Min gästfrihet förvandlade han till aska. Min självbild förvandlade han till aska. Så har jag aldrig förr blivit utmanad i min tanke, i min tro, i mitt beteende – sedd och synad i mitt eget hem. Henne upprättade han och sände ut med fred och frid i händerna. Märkligt nog känner jag mig lättad, som om något lyfts av…

Carina Sundberg
präst