Tron börjar när Jesus lägger sin egen agenda åt sidan

Någon gång på 1880-talet lyfts ett lik ur floden Seine, en ung kvinna som hoppat rakt in i döden. Patologen på bårhuset tyckte att hon var så vacker att han lät gjuta en dödsmask av henne. Så ung, så vacker, så rofylld. Hon identifierades aldrig, men dödsmasken över hennes vackert rofyllda ansikte blev en inredningsdetalj i många europeiska borgarhem.

1955 håller den norske pojken Tore Åsmund på att drunkna. Han blir i sista stund räddad av sin far som höll honom upp och ner i fötterna och därmed fick lungorna att tömmas på vatten.

Fadern drevs efter detta av tanken på att det måste finnas bättre sätt för livräddning och tog med hjälp av läkare fram en livräddningsdocka. Som ansikte användes den dödsmask som fanns i Åsmunds svärföräldrars hem. Ett ansikte från en ung vacker kvinna som dragits upp ur Seine hundra år tidigare. Efter det heter dockan Annie och är den vi alla har övat på.

Det första vi får lära oss att göra är att undersöka om personen är vid medvetande. Vi tar i axlarna, ruskar till och frågar om de är vakna. Är du okej?

Så har vi alla böjt oss ner över den vackra rofyllda kvinnan vid Seine, tagit om hennes axlar och frågat om hon är okej. Vi har lagt våra läppar mot hennes, vi har försökt få hennes hjärta att slå och efteråt tvättat henne med tvättlappar och sprit. För att hålla rätt rytm i hjärtkompressionerna får vi lära oss att samtidigt sjunga Bee Gees Staying alive från 1977.

1987 släpper Michael Jackson sången Smooth criminal, i vilken han upprepade gånger sjunger Are you ok, Annie, Are you ok, Annie.

Det är en fråga om livräddning, eller med ett lite mer gammaldags och styltigt ord – frälsning.

Det där ordet som mycket har kommit att lukta som en gammal bortglömd lumpbibel på morfars vind har i dag kommit att bli synonymt med att komma till tro, eller lite mer vardagligt att bli väldigt förtjust i något.

Den poetiske snickarsonen är vår räddare. Det är vår tro att det är så och det är som om själva tron är en del av räddningsaktionen. Are you ok, Annie?

När Jesus gick på jorden, mötte han människor som stod i sina förluster, segrar och sina kamper. De bar på sina öppna sår och sina ärr och hela tiden livet som bara pågår. Och det blir inte lugnare nästa vecka, du bara säger så för att ångesten ska lätta några minuter.

När Jesus möter dessa människor pratar han sällan eller aldrig om tro. Det kan komma längre fram i samtalet. Kanske. Jesus frågar dem vad som plågar dem och fattas dem. Det är jättesvårt att våga berätta det. Att be om det vi verkligen behöver. Då hjälpte Jesus lite på traven.

Som vid Sykars brunn eller när han bjöd hem sig själv till oss när vi satt i trädet. I dag vill jag äta middag hos dig, sa han. Vad kan jag hjälpa dig med? Min son är död. Vad behöver ni? Vi har bröllop och vinet är slut. Vad vill du? Jag har haft blödningar i tolv år.

Tro är tillit och tillit är relation. Tron springer ur att Jesus lägger sin egen agenda åt sidan. Det finns bara plats för den han möter. Inte en tanke på att de ska börja i någon av våra verksamheter eller att de inte ska begära utträde ur Svenska kyrkan.
Jesus skapar tro genom att möjliggöra tillitsfulla relationer. Vad kan jag göra för dig? Are you ok, Annie? Det är inget häpp, häpp eller pajaskonster.

Och även om ingenting varken är lugnare, helare eller bättre nästa vecka i våra relationer till oss själva, varandra eller Gud är det som att vi väldigt nära hör ett hjärta slå och en snickarson som sjunger staying alive, staying alive …

Kent Wisti
präst