Verkligheten har närmat sig litanians språk

När jag var nyvigd präst för tretton år sedan värjde sig många mot litanians språk. Det ansågs förlegat och långt ifrån människors liv och vardag.

Efter år av pandemi och när Putin har invaderat Ukraina, har litanians bön om beskydd ”för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand” med ens nått skrämmande aktualitet.

Hur kan dessa förändringar förstås, där verkligheten närmat sig ett språk som länge upplevts uråldrigt?

Vår del av världen har länge levt i trygg förvissning om att sakernas tillstånd går mot det bättre. Medicinsk vetenskap har frambringat botemedel och skydd mot många dödliga sjukdomar.

Efterkrigstidens optimism ledde så småningom till murens fall och det verkade inte finnas några gränser kvar för vad människan kunde uppnå i termer av fred och frihet. Några småsaker tycktes kvarstå sedan skulle världsfreden vara ett faktum.

Trettio år efter murens fall ser vi att historieutvecklingen tog en annan vändning. Religiösa motsättningar, terrorism, pandemi och nu krig i Europa är dessvärre del av vår verklighetsbeskrivning i dag.

Att gudstrons utrymme har minskat under den ­period då människans rationella framsteg ökat är på ett sätt inte konstigt. Bilden av Gud framträdde allt mer som en irrationell storhet, skild från människors liv. Varför be till Gud när människan klarar allt själv?

Religion och gudstro har därför gradvis förflyttats från samhällets offentlighet för att placeras i människans privata, innersta sfär. ”Tror gör man i kyrkan” vilket är fritt fram för den som vill, så länge det inte märks i samhället. Den kyrka som ändå envisas med att hålla kvar vid en förståelse av att gudstro och offentlighet hör samman anses ofta vara ”politisk” och inte sällan har kyrkorna själva problem att hitta en god balans i det här.

I andra tider och på andra platser, där lidande och ondska stått bortom människans makt att förfoga över, har behovet emellertid varit ett annat. Att formulera sig bortom det gripbara har många gånger uppstått ur livsnödvändighet. Den levda kampen mot ondskan förflyttas då till en kosmisk verklighet. Visionen om att ondskan kommer att besegras har givit människan en gnutta hopp och kraft att stå ut, trots allt.

Bit för bit har det medfört ett ökat handlings­utrymme, om så bara i det lilla men ibland har det varit tillräckligt för att förändra ondskans förutsättningar också i den levda verkligheten.

Ett relativt sentida exempel har vi i Martin Luther King. Som den predikant King var förfogade han över en djup kunskap om sådana bibliska visioner, vilken han tog intryck av. Drömmen om en framtid där barn till slavar och barn till slavägare gemensamt skulle befolka Georgias kullar, blev en dröm som inspirerat många till hopp och till handling.

Den kosmiska verkligheten avspeglar naturligtvis den materiella i sitt bildspråk. För att fånga det transcendenta finns inget annat språk än det som uppstår i immanensen. När nöden och orättvisan varit total på jorden har visionen om en blomstrande himmel med en rättvist dömande Gud varit ­desto nödvändigare.

Ju tuffare omständigheter i det jordiska, desto rikare bildspråk för de kosmiska visionerna. Det himmelska har därför ofta tagit sig uttryck i termer av vad det jordiska inte är. Inte sällan har berättelser om historiens hjältar kommit att inlemmas i dessa visioner. Det som en gång var möjligt kommer också att vara möjligt i en framtid.

Tankegången har ungefärligen gått: eftersom Gud har segrat över ondskan kommer Gud också att segra, därför segrar Gud också nu.

I dagarna efter invasionen av Ukraina talades det i termer av bibliskt språk i FN såväl som i Europaparlamentet. Det indikerar på något sätt behovet av ett kosmiskt språk när händelserna går bortom mänsklig fattning och förnuft. Betänk den ukrainske FN-ambassadören som inför den ryska arrogans han möttes av i FN, strax efter invasionen, frustrerat utbrast att ”krigsförbrytare hamnar ­direkt i helvetet”.

Men visioner om ett himmelskt paradis har också tagit sig ödesdigra konsekvenser. Det sker när visionen om det himmelska får företräde framför det jordiska. Vi känner alltför väl hur drömmar om ett bortomvärldsligt paradis motiverat krig såväl som terror i det jordiska livet. Eller, som unga människor i SVT:s serie Gud som haver barnen kär har vittnat om, kan talet om den himmelska verkligheten leda till rädsla och förakt inför livet.

När den kosmiska kampen mellan ont och gott dragits ned till det materiella, kommer inte bara visionens förändrande potential att gå om intet. Synden, den kosmiska kraft som hotar att tillintetgöra livet självt, kommer då att förstås i termer av personlig moral och mänskliga felsteg som behöver sorteras ut från de rättfärdigas skara. Ett förakt inför livet och ett särskiljande av människor följer således som ett brev på posten.

Om drömmen om paradiset hos exempelvis ­Martin Luther King fungerade som medel att ge kraft och perspektiv på det här livet, trots dess svårigheter, så uppstår lätt det omvända: Visionen om himmelen framträder som en belöning eller ett mål inför vilken omvärlden ska omformas och rensas från feltänkande.

Visioner kan med andra ord få en högst avhumaniserande effekt. Att drömma och att formulera sig omkring visionerna kräver därför sitt ansvar från oss männi­skor.

Vår tid har länge förflutit utan något större yttre hot. Den största kamp som många fört har snarare varit den inre kampen. Även kyrkorna har i stor utsträckning anpassat sig till ett sådant privatiserande av gudstron men när visionen om den kosmiska kampen gått förlorad verkar vi många gånger ha svårt att veta vad vi ska göra av den ondska, det lidande och de orättvisor vi upplever.

De sociala mediernas verbala skyttegravskrig och de hatiska drev som återkommande präglar vår tid är bara två av många exempel på det.

Vare sig man är en vän av kyrkans språk eller ej, så ligger den här språkvärlden så djupt rotad i oss att det går bortom vår fattningsförmåga och det är heller inget vi gör oss kvitt i en handvändning. Litanians språk ligger därför alltid mycket närmare var och en av oss än vad vi vill tro.

Även om jag hoppas att många ska kunna finna språk för den ogripbara ondska som med ens kommit nära, önskar jag likväl att litanian ska förlora sin aktualitet inom en snar framtid igen. Jag hoppas att den levda verklighet mina barn och andras kommer att växa upp i återigen kommer upplevas främmande från litanians värld.

Tills dess och i årets fasta får vi fortsätta att stämma in i litanian:

”Att du förunnar alla folk fred och endräkt, att du skyddar och bevarar vårt land, att du välsignar våra hem och för de unga på dina vägar. Att du tröstar alla bedrövade och svårmodiga, att du undsätter alla dem som är i nöd och fara, att du vederkvicker och hjälper alla sjuka, att du välsignar allt gott verk, att du förbarmar dig över alla människor, att du ­nådigt hör vår bön. Hör oss, milde Herre Gud.”

Jenny Karlsson