"För Coakley är njutningen inte främst god"

I God, Sexuality and the Self lägger Sarah Coakley ojämförligt störst vikt vid det sexuella begäret. Det är mellan de vackra orden om Gud, människan och begäret som de stora anspråken kommer till uttryck. Där påstår Coakley att kontemplationen är nödvändig för filosofisk insikt och att ingen annan form av feminism kan lyckas eftersom den saknar ”Gud som yttersta referenspunkt” (som Sjögren påpekar).

Likaså säger Coakley: ”Frågorna om rätt kontemplation av Gud, rätt tal om Gud, och rätt ordnande av begär hänger alla samman” (sid 2). Bönen är inte en prestation. Men askesen är ett mycket mödosamt arbete. Och bön och askes hänger intimt samman hos Coakley.

Problemet blir tydligt när Hellsten jämställer avhållsamhet från maktutövning med avhållsamhet från sex. Coakley säger nämligen inte att människan enbart ska avstå från destruktiv sexualitet, utan även delvis från ömsesidig sexualitet. Vad jag vänder mig emot är därför just det Hellsten beskriver, nämligen att den ömsesidiga sexualiteten skulle vara i behov av förvandling. Eller att den skulle lösgöras från kroppsligheten och bli till bränsle i gudsrelationen.

Bara en mycket selektiv läsning kan leda fram till uppfattningen att människans begär inte utgör en svaghet hos Coakley. Jag är också övertygad om att det är just en sådan uppstyckande läsning som är orsaken till att Coakleys teologi blivit så attraktiv. Bön är förstås något positivt i kristen teologi. Likaså att avstå från överflöd och destruktivitet. Men vad Coakley förordar är något mycket mer fordrande, där kroppen och njutningen inte i första hand är Guds goda skapelse.

Lovisa Nyman
präst och doktorand vid Centrum för teologi- och religionsvetenskap vid Lunds universitet