Gud svarar när Ann ropar

Gud och Ann Heberlein sitter ihop. Så Ann kan inte göra slut med Gud, även om hon försökt. I sin förra bok, Så vänder jag ändå tillbaka till Gud (Verbum) beskrev hon sin relation med Gud som ett ”Stockholmssyndrom” – ett psykologiskt tillstånd där den kidnappade utvecklar sympatier med kidnapparen. I sin nya bok skriver hon att hon verkar ha en ”traumatisk bindning” till Gud. Drastiska men känslomässigt sanna formuleringar, som med en viss perspektivförskjutning också kan ses som en förankring där Gud är konstanten i livet, det som finns kvar när allt annat faller.

– Tron är en övertygelse jag bär på, säger Ann när vi träffas hemma hos henne för att prata om den nya boken.

– Jag har inte tron med mig från barndomen, utan den är något jag erövrat som vuxen. Den är förstås emot allt förnuft, men för mig helt självklar; den bara finns där.

Så de ifrågasättanden som sker i boken Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig (Bonniers) handlar inte om Guds existens utan om vem Gud egentligen är. Bokens första del är en självutlämnande och bitvis rasande uppgörelse med den Gud som känns igen från såväl Gamla testamentet som kyrkans undervisning. Den patriarkala gudsbilden får sig en riktig känga och Gud ställs till svars för orättvisor och obegripligheter, men framför allt för sin frånvaro. ”Som längst bort när jag behöver dig mest” är berättarjagets upplevelse: ”Du vände bort din blick och slöt ditt öra. Du valde att inte se. Inte höra. Inte göra.”

Ann Heberlein är teologie doktor i etik och arbetar vid Lunds universitet. Hon är en produktiv skribent och författare, kan läsas regelbundet i Dagens Nyheter och Sydsvenskan och deltar flitigt i samhällsdebatten – inte sällan med visst rabalder som följd. Vilket rabalder denna bok kommer att väcka återstår att se; obemärkt lär den inte gå förbi.

– Även om jag inte vill skilja på teologen och människan, så kan man förstås säga att det är privatpersonen Ann som talar här; hon som är arg, rädd och övergiven. Men jag för också in flera klassiska teologiska frågor och problem, liksom en del av ateisternas angreppspunkter.

– Men jag ville att texten verkligen skulle blöda. Bort med alla masker och skydd!

Hon säger att det ofta känns som att vi aldrig kommer till det som är på riktigt; det är alldeles för mycket emellan oss och Gud, emellan oss och våra frågor. När hon pratar med sina vänner som är präster kan hon uppleva att det är så många ord som står emellan dem och deras tro, så mycket de måste säga när de står framför sin församling.

– Sedan kan man ju tycka att människan som framträder i texten är pinsam, barnslig, självupptagen och borde skärpa sig. Det tyckte jag själv när jag läste korrektur. Men det är faktiskt sådan jag är! Och sådan som många av oss är när vi känner oss ledsna, rasande och övergivna.

Nog blöder texten – ibland är hon närmast plågsamt uppriktig och utlämnande om sina erfarenheter av självmordsförsök, våldtäkt och otrohet, om sin ångest, sina rädslor och sin längtan efter att få vara älskad. Ann säger att det var tvunget att vara så, och påminner mig om att det är ett samtal med Gud – och Gud vet ju redan allt, så det hade blivit fel om hon inte varit så uppriktig. Det är också en väg in till läsaren.

– Jag tror att det i det unika och det genuint personliga finns något allmängiltigt som gör att vi kan känna igen oss i varandras upplevelser.

Efter urladdningen i bokens första del händer det märkliga: Gud Moder svarar. Naturligtvis är det Ann Heberlein som står för orden även i denna del. Hon säger med ett skratt att hon tyvärr inte haft en uppenbarelse där Någon styrde hennes fingrar över tangentbordet. Men hur kom hon fram till hur svaret skulle se ut? Är det ett önsketänkande?

– Det kan man förstås invända, säger Ann. Liksom de gudsbilder jag rasar mot i den första delen är konstruerade, är den som framträder i del två förstås också konstruerad. Men jag bygger den på olika teologers idéer och på en del bibliska tankar.

– Som Gud säger i boken, så är de gudsbilder vi lever med ju inte skapade av Gud, det är människor som formulerat dem. Man kan väl säga att alla våra bilder av Gud bygger på olika former av önsketänkande.

Hon säger att hon aldrig hade publicerat den första delen om hon inte fått skriva den andra också. Frågorna, anklagelserna och tvivlen måste balanseras med något.

– Andra delen är det som jag behöver höra – och som jag tror att väldigt många människor behöver höra.

Från början var boken tänkt att vara tredelad: Ann, ateisten och Gud; inspirerat av Jobs bok i Bibeln där det är Job, vännerna och Gud som tar till orda.

– Men det blev fel, det blev inte det där direkta samtalet mellan mig och Gud.

Det som börjar som en anklagelseskrift utvecklar sig till något som närmast kan beskrivas som själavårdande. Utan att avslöja för mycket kan man säga att den Gud som talar i boken är ömsint, men ganska sorgsen och besviken på människorna. Fram träder bilden av ett ömsesidigt beroende mellan människa och Gud. Och tanken att det kanske egentligen inte är Gud som är svår att förstå, utan snarare människan.

– Det som jag brottats mest med i min tro är relationen mellan allgodhet och allmakt. Det går inte ihop. Allgod tror jag Gud är, men för mig är det rimligt att ifrågasätta allmakten, eftersom Gud delat med sig av makten till oss. Vi har en stor del av makten – men den har vi inte förvaltat särskilt väl…