Folkkyrkan 2.0

Folkkyrkan måste värna friheten till det sekulära

REPLIK. Min fråga är hur folkkyrkan i sin undervisning, men även i förkunnelsen, ska undvika att präglas av sekulära människobilder. För sin överlevnad är folkkyrkan beroende av en frihet i förhållande till det sekulära, anser debattör Anders Kristoffersson.

När jag läser biskop Sörens svar (Kyrkans Tidning debatt 9 maj 2018) på min kommentar (Kyrkans Tidning debatt 7 maj 2018) till hans artikel om folkkyrkan (Kyrkans Tidning nummer 18/18) inser jag att det av två skäl var dumt av mig att över huvud taget nämna hans punkt om gudstjänstfirandet.

Det mindre viktiga skälet är att vi på denna punkt förmodligen är överens. Visserligen väljer biskopen att missförstå mig när han säger att jag vill ställa gudstjänstfirarna mot andra grupper av kyrkotillhöriga. Alla tillhöriga är naturligtvis lika viktiga, att anse något annat vore både olutherskt och oevangeliskt. Och kyrkan ska förstås vara öppen.

Men jag hävdade att utan en kärna av tillhöriga som regelbundet firar gudstjänst blir det inte mycket kvar av kyrkan som kyrka. En sådan kärna är alltså nödvändig för kyrkan men naturligtvis inte tillräcklig. I kyrkoordningen står ju också att den grundläggande uppgiften ”är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission”.

För egen del har jag för övrigt vid ett antal tillfällen det senaste dryga året argumenterat för att undervisningen är särskilt viktig i dagens postsekulära samhälle (se exempelvis Kyrkans Tidning nummer 1/18).

Hur stor kärnan ska vara är förstås en öppen fråga. Jag känner inte alls till förhållandena i Karlstads stift. Men det är glädjande att 10 procent av de tillhöriga regelbundet deltar i kyrkans verksamhet (7 procentenheter av 70 procent) även om detta inte bara handlar om gudstjänstfirare. Som ekonom, visserligen pensionerad, med vana vid statistik, och som kyrkvärd och förtroendevald i snart 18 år, varav de 12 första i Huddinge församling, har jag dock lärt mig att närma mig kyrklig statistik med viss ödmjukhet.

Innebörden i ordet ”regelbundet” är förstås centralt liksom hur man bestämmer antalet unika deltagare i olika kyrkliga aktiviteter. Men rensat för statistiska problem kan vi nog vara överens om att det finns en undre gräns för när kärnan är för liten trots vad Jesus sagt i Matt. 18:20. Men där var ju sammanhanget annorlunda.

Det mer allvarliga skälet till att jag inte skulle ha kommenterat gudstjänsten är att biskop Sören därmed kunde undvika att ta upp min huvudfråga. Den gällde att han i sin ursprungliga artikel avstod från att behandla innehållet i den undervisning som både han och jag anser helt nödvändig för kyrkans framtid.

Min fråga är hur folkkyrkan i sin undervisning, men även i förkunnelsen, ska undvika att präglas av sekulära människobilder (se min artikel i Kyrkans Tidning nummer 15/18). Och folkkyrkan lever inte bara genom att det präglat det sekulära samhället (biskopens stolthet) utan är för sin överlevnad beroende av en frihet i förhållande till det sekulära.

I sin tystnad kring lärandets innehåll sällar sig biskop Sören till sina kollegor och till andra teologiska ansvarspersoner i vår kyrka, bland andra de på Kyrkokansliet. Men som jag sa’ i min tidigare kommentar: Utan svar talar tystnad.

Mer inom samma ämne
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0
Folkkyrkan 2.0