Ja, det känns som om Svenska kyrkan står inför stora förändringar den närmaste tiden, förändringar som kräver hårt arbete, mycken teologisk reflektion på alla nivåer och en förmåga till strategiskt tänkande och tuffa prioriteringar. Det självklara vore väl att biskoparna och kyrkomötet var de som tog tag i dessa frågor, tillsatte utredningar och arbetsgrupper. Men icke. Från det hållet är man helt och hållet uppslukad av två frågor: klimatfrågan och äktenskapet. Dessa frågor är som två svarta hål som slukar all energi.

Jag har inte hört eller läst ärkebiskopen uttala sig särskilt mycket kring de frågor jag angav i början, men desto mer om de två övriga. Den ena frågan, klimatfrågan, är naturligtvis en viktig fråga för alla människor, men frågan är om kyrkan behöver en egen agenda inom området eller om det är så att vi alla ändå är indragna via politik, andra organisationer, som konsumenter. Misstanken dyker naturligtvis upp att ärkebiskopen med flera tycker att det är mer spännande att umgås med makten än att prata dopteologi i församlingarna. Dessutom saknar jag det specifikt kristna bidraget i klimatdebatten. När jag läste biskop Koskinens teser om miljöarbete nämndes inte ens gudsbegreppet än mindre något annat som ger en koppling till kyrkans kärnvärden.

Den andra frågan om äktenskapet är, ursäkta uttrycket, en skitfråga som inte kommer att påverka församlingarnas arbete i någon som helst större utsträckning. Det, i mina ögon, oproportionerliga engagemanget kring den frågan visar snarare att många inom Svenska kyrkan har lite för mycket tid över. Den lilla skara av samkönade par som kommer att välja att gifta sig står inte på något sätt i proportion till den energi som lagts ner i debatten som förts från båda håll. Jag hör till dem som menar att det är ett riktigt steg som kyrkan tar och att det med den äktenskapsteologi som har blivit praxis också finns stöd för det, men det är inte en avgörande fråga på något sätt och våra församlingsbor är tämligen ointresserade av frågan.
Ibland är det andra storslagna projekt man lägger kraften på, men sällan att den energin ger effekt bland våra kyrkotillhöriga i någon större utsträckning

Hur kan det komma sig att de som är satta att ta ett särskilt ansvar på Svenska kyrkan väljer att inte ta tag i de frågor som direkt påverkar församlingarna och deras arbete? Hur ska vi i framtiden hantera det växande antalet icke tillhöriga som ändå anser sig ha full rätt till kyrkans alla tjänster? Hur ska vi vända dop- och konfirmandsiffrorna? Hur ska den demokratiska folkkyrkan kunna stärkas och hur ska vi kunna engagera nya människor till att ta ansvar på alla nivåer? Hur ska gudstjänsten åter kunna bli församlingarnas centrum, kraftkälla och mål?
Vi behöver alla tillsammans arbeta med dessa frågor så att vi också gemensamt kan gå åt det håll som vi finner bäst.

Stefan Nilsson
kyrkoherde, Sundsvalls Gustav Adolfs och Skönsmons församlingar