För ett par veckor sedan publicerade Kyrkans Tidning resultatet av en enkät bland omkring 500 prästvigda kvinnor i Svenska kyrkan, med anledning av att vi i år firar att det är 50 år sedan prästämbetet öppnades för kvinnor.
I artikeln konstaterades att nästan två tredjedelar av de tillfrågade hade upplevt att de hade blivit illa behandlade i sitt yrke för att de är kvinnor.
Det är naturligtvis ett nedslående resultat, men tyvärr kanske inte förvånande. Det är välkänt att kvinnor har mött motstånd på många håll och under många år i sin roll som präster. Dess­-utom finns det rent allmänt ett kvinnoförtryck i samhället, som tyvärr får sitt uttryck också i kyrkan.

Artikeln fångades upp i ett relativt stort inslag i Rapport i Sveriges Television och fokus låg – än en gång – på motståndet mot prästvigda kvinnor. Vi börjar ju bli vana vid det nu. Det är förvisso inte så att frågan är färdig och att alla problem är lösta. Men när den får så stort massmedialt genomslag färgar den mycket starkt bilden av kyrkan bland människor i allmänhet.
Det gäller i synnerhet de som har en svag eller obefintlig egen kontakt med kyrkan. Det de läser i tidningen eller ser på tv blir sanningen och hela sanningen. Gång på gång läser jag sedan i enkäter som vår församling gör om hur de motiverar sitt utträde ur Svenska kyrkan med kyrkans motstånd mot kvinnor i allmänhet och mot kvinnor som präster i synnerhet. Som om detta motstånd vore det normala och dominerande i dagens kyrka.

När jag för länge sedan fick veta att vi i år skulle fira 50 år med prästvigda kvinnor var min spontana reaktion en rädsla för att de massmediala avtrycken i stort sett bara skulle komma att handla om motståndet, i stället för glädjen över att ha både män och kvinnor som präster och att vi har haft det så länge. Efter inslaget i Rapport är det nu lätt att utbrista i ett stort ”vad var det jag sa?”.
Jag menar inte att vi ska låta bli att fira detta jubileum på grund av denna risk. Men jag menar att vi som kyrka måste tänka oss för. Pressen kan inte och ska inte styras, men vi kan vara proaktiva och försöka ligga steget före. Vi måste inte vara snälla och ge förväntade svar på intervjufrågor, utan kan också försöka ge en mer komplett bild.

Problemen finns, men de hör ändå framför allt till marginalerna och historien, och nu behöver fokus ligga på allt det goda som män och kvinnor tillsammans bidrar med i kyrkan. Visst kan vi väl hitta fakta och undersökningar som styrker det ock­så? Visst kan vi väl försöka lyfta fram det positiva i stället för att än en gång bli massmediala offer? Annars är det en tickande bomb vi sitter på här och det var väl inte riktigt meningen med firandet.

Jonas Lindberg
journalist och präst
i Uppsala domkyrkoförsamling

Svenska kyrkan knappast något offer

SVAR DIREKT:  Jonas Lindberg varnar för att Svenska kyrkan riskerar att bli ett massmedialt offer. Anledningen är uppmärksamheten kring den undersökning som Kyrkans Tidning publicerade för några veckor sedan.
  Han konstaterar också att problemen framför allt tillhör marginalen och historien.
Tyvärr visar undersökningen något annat. Nära 40 procent av de kvinnor som anser sig blivit illa behandlade hävdar att det skett under det senaste året. Mest utsatta är kyrkoherdarna.
Jag såg också inslaget i Rapport, där både domprost Tuulikki Koivunen Bylund och ärkebiskop Anders Wejryd medverkade. Jag tror inte att det kvardröjande intrycket är att Svenska kyrkan som sådan hyser ett motstånd mot kvinnor som präster.
Däremot håller jag med om att de andra bilderna och berättelserna är viktiga. Jag är också övertygad om att de kommer att synas och höras under 2008.
Inte bara i Kyrkans Tidning, utan också i andra media.

Dag Tuvelius
chefredaktör