Den nationella nivån kan förvisso göra ideella placeringar men då handlar det om att man använder budgeterade medel inom ramen för den internationella verksamheten.
Däremot kan nationell nivå inte göra en finansiell placering på det sättet. En så kallad ideell placering är inte förenlig med kyrkoordningens krav.
Jag har emellertid i år väckt frågan om inte målen för kapitalförvaltningen på nationell nivå – med nuvarande starka fokus på avkastning – borde tas upp till förnyad prövning. Mycket har hänt sedan 1999 när sakfrågan senast prövades av kyrkomötet. Detta kräver dock en ordentlig beredning av liknande slag som skedde i utredningen Ekonomi och egendom.

Jag har ingen annan uppfattning än Gunnar Weman & Co när det gäller värdet av mikrofinansiering och jag har det största förtroendet för Oiko­-kredits verksamhet. Men jag begriper inte varför en församling eller ett stift som vill satsa på mikrofinansiering ska gå omvägen via U-fonden.
En omväg? Ja, min känsla är att många förtroendevalda tror att en placering i Kyrkornas u-fond i sin helhet går till mikrofinansiering. Men den som orkar sätta sig in i detta finner att 30 procent av kapitalet aldrig kommer till Oikocredit.
Om församlingar och stift ett visst år sätter in 100 miljoner kronor i Kyrkornas u-fond så betyder det att 30 miljoner kronor går någon annanstans.

Enligt uppgift placeras en del i Kyrkornas u-fonds egen portfölj med räntebärande placeringar. Kapitalförvaltningen i den följer inte den finanspolicy som gäller för den nationella nivån i Svenska kyrkan. Jag antar att en del av de 30 procenten går till löner och annan administration. Men någon löpande rapportering av detta får man inte – varken som ledamot av kyrkomötet eller kyrkostyrelsen. Det finns heller ingen skyldighet för Stiftelsen Kyrkornas u-fond att lämna någon sådan rapportering.

Bertil Persson
ledamot av kyrkomötet
ersättare i kyrkostyrelsen