Biskopskandidater undvek att svara på frågan om samkönade vigslar

Att viga eller inte viga? Det är frågan som ställdes till Skara stifts biskopskandidater under biskopshearingen häromveckan. Och då handlade det om huruvida kandidaten som biskop kommer att viga präster och diakoner som är emot samkönade äktenskap.

Notera att frågan handlade om att vara emot samkönade äktenskap, inte bara att inte viga samkönade par. Svaren varierade och vi gläder oss åt att några kandidater var så tydliga i sitt ställningstagande och sa nej. Det är dock de andra svaren som bekymrar oss. Någon kandidat svarade rakt att den kunde tänka sig att viga även den som är emot samkönade äktenskap, medan andra försökte undvika att svara på frågan på grund av dess "komplexitet"; Ett svar som stack ut var Jan Eckerdals, den kandidat som fått näst flest röster i nomineringsvalet och som uttryckte att han inte skulle låta en ”stickfråga” avgöra hans beslut att viga en präst- eller diakonkandidat eller inte.

Även om flera av kandidaterna hänvisade till en helhetsbedömning så är Eckerdals svar högst problematiskt på grund av hans ordval. Hbtqi-personers rätt att bli bemötta med respekt och rätt att ingå äktenskap är ingen stickfråga. Det Eckerdal säger med sitt svar är inte bara att präst- och diakonkandidater som är emot hbtqi-personers rätt att gifta sig kan vigas utan också att frågan om hbtqi-personers rätt att gifta sig reduceras till en fråga som vilken som helst. En, med Eckerdals ord, ”stickfråga”.

Att förminska människors rättigheter till “stickfråga” är upprörande och ganska magstarkt i en kyrka som redan på kyrkomötet 2005 beslutade att: ”Det dels är uteslutet att fördöma den homosexuella personen eller att skuldbelägga den homosexuella orienteringen samt att Kyrkan skall aktivt motverka diskriminering av personer på grund av sexuell orientering”.

Eckerdals med fleras argument att det är församlingarnas ansvar att viga och inte den enskilda prästens är långt ifrån tillfredsställande. Att det inte skulle vara diskriminering för att  församlingen tillhandahåller en annan präst är inte sant annat än i juridisk mening. 

Att viga präster som är emot samkönade äktenskap reduceras ofta i debatten till att handla om att hitta en präst till den enskilda kyrkliga handlingen, eftersom det är församlingens och inte prästens ansvar att tillhandahålla en vigselpräst är problemet undanröjt. Men frågan är större än så. Präster som är emot samkönade äktenskap möter också hbtqi-personer i själavård, konfirmandgrupper, i gudstjänst eller i samband med andra kyrkliga handlingar.

Hur ska församlingsmedlemmar veta vilka präster som är emot deras sätt att leva så att de kan göra rimliga val vid kyrkliga handlingar? Hur är det ställt med den pastorala omsorgen av medlemmen? Det är fullt möjligt att en präst som döpt ditt barn eller begravt din förälder inte vill viga dig och din partner och hur känner du då inför den kyrkliga handling som har skett? Hur skall du veta när du går i en gudstjänst en söndag om den präst du möter är emot din relation? Hur är det som anställd i Svenska kyrkan och i en samkönad relation att ha en präst eller diakon som arbetsledare som inte accepterar den relation du lever i? Självklart är vi fullt medvetna om att prästen eller diakonen i fråga är ett redskap för Gud och att en kyrklig handling är verksam oavsett, men det gör det inte lättare för den enskilda medlemmen.

Att prästviga den som är emot samkönade äktenskap handlar inte bara om vem som ska viga ett samkönat par utan det är en fråga om rättigheter, människosyn och i vissa fall arbetsmiljö. Kan Svenska kyrkan som det står i kyrkomötesbeslutet från 2005 ”aktivt motverka diskriminering av personer på grund av sexuell orientering” och samtidigt viga präster som är emot samkönade relationer?

Biskoparna måste ta ansvar för att nya präster med denna hållning inte vigs. De skulle aldrig viga en präst som av teologiska skäl inte vill viga personer av olika hudfärg, att viga präster som inte vill viga samkönade är likvärdigt illa och ändå sker dessa vigningar gång på gång. Går det att lyfta bort människosyn och respekt för mänskliga rättigheter när det görs en helhetsbedömning av en prästkandidat eller är det så att kandidatens människo- och äktenskapssyn också påverkar hens förkunnelse och bemötande? Hur biskopsmötet hanterar detta framöver är en trovärdighetsfråga för kyrkan, att hänvisa till frågans komplexitet duger inte vare sig för biskopar eller biskopskandidater.

Johannes Fransson, Cecilia Redner, Marjut Ervasti och Lisa Gerenmark, företrädare för Queerisk, Queer i Svenska kyrkan