Konfirmandtiden är fortfarande för många kyrkotillhöriga den period, under vilken man har den i särklass största möjligheten att upprätta en positiv relation till kyrkan. Intrycken av kyrkan och kyrkans företrädare i samband med konfirmandtiden präglar många människors relation till Svenska kyrkan under resten av livet.
Konfirmandtiden är en viktig del av den dopundervisning som är kyrkans primära uppdrag: att ge vidare, till yngre generationer, det evangelium som själv tagits emot.  Utan fungerande dopundervisning – ingen kyrka.
Det finns därför starka skäl för Svenska kyrkan att sätta konfirmandfrågan högst upp på dagordningen och satsa stora resurser för att bibehålla och helst öka deltagandet i konfirmandarbetet. Allt annat är ett gigantiskt svek både mot ungdomarna och mot kyrkans uppdrag.

Även ur ett allmänt samhällsperspektiv är det angeläget att ungdomar tillägnar sig kunskap om Bibeln och dess innehåll, kristna symboler och liknelser, helgdagars innebörd, kyrkorum med mera. Utan sådan kunskap är det svårt att förstå sin egen kultur och det kristna symbolspråk som finns invävt i till exempel konst, litteratur och film. Därför är det av stor betydelse för hela det svenska samhället att cirka 500 000 personer av befolkningen i åldern 16–25 år, under de sista tio åren har deltagit i den 60 timmars kurs om kristen tro som Svenska kyrkans konfirmandarbete innebär.
Genom undersökningar vet vi att de allra flesta konfirmander är mycket nöjda med sin konfirmandtid. De har haft bra ledarkontakter, upplevt sig fått ny kunskap och att de tagits på allvar. Mycket i konfirmandarbetet fungerar alltså bra. Men trots allt som är positivt går det inte att bortse från de uppenbara brister som finns.

Svenska kyrkan satsar i dag motsvarande minst 340 heltidstjänster som huvudansvariga för den praktiska konfirmandundervisningen, med en lönekostnad på cirka 150 miljoner kronor per år. Till detta kan läggas omfattande kostnader för andra anställda och frivilliga medarbetare, lokaler, fortbildning, material, läger med mera.
Samtidigt satsas påfallande lite på pedagogik, teologi och idéutveckling kring konfirmandarbetet. Nationella och regionala mål och läroplaner för konfirmandarbetet saknas i hög utsträckning. På kyrkans nationella nivå finns inte en enda heltidstjänst med ansvar för samordning och utveckling av konfirmandarbetet. Forskningen med inriktning mot konfirmandarbete är otillräcklig.
Utifrån denna verklighet behövs konstruktiva framtidsvisioner för att utveckla konfirmandarbetet. Ett sätt vore att ge en av biskoparna ett tydligt ledningsansvar för ett omfattande reformarbete. En ”konfirmandbiskop” skulle vara en statushöjande signal om att arbetet med barn-, konfirmand- och ungdomsverksamhet är en av de viktigaste uppgifterna som finns i vår kyrka. 

Som verktyg för reformarbetet bör dess­utom en nationell centrumbildning skapas, gärna utlokaliserad i landet, med mandat och ansvar att driva ett målstyrt utvärderings- och utvecklingsarbete. Det vore rimligt att Svenska kyrkan satsade åtminstone motsvarande 5 procent av församlingarnas lönekostnad för konfirmandarbetet, det vill säga cirka tio miljoner årligen, under minst tio års tid på detta arbete.

Att nya riktlinjer för konfirmandarbetet antagits är bra. Nu är dock tid att gå vidare och även lyfta fram innehållsfrågorna i konfirmandarbetet. I dag innebär konfirmandarbetet ofta mycket olika saker i olika församlingar. Behov finns av en minsta gemensam nämnare, en tydlig innehållsdeklaration, för konfirmandarbetet. Först då är det möjligt att gemensamt kommunicera vad Svenska kyrkans konfirmandarbete är.

Niklas Grahn
stiftsadjunkt, Karlstad

Jonas Eek
domkyrkoteolog, Göteborg

Per Pettersson
docent i religionssociologi,
Karlstads universitet