Som ersättare i kyrkorådet i en av de större församlingarna i Sverige har jag förmånen att få delta i beslut om förvaltningen av ett ganska stort eget kapital. Förvaltningen har enligt mitt sätt att se endast en viktig uppgift, nämligen att ge en så god avkastning att vi får viktigt bidrag till verksamheten. I framtiden – inom fem år – kommer avkastningen på det egna kapitalet att bli ännu viktigare eftersom vi kan utgå från att antalet medlemmar kommer att minska och att medlemmarna inte kommer att vilja betala dagens höga medlemsavgift. 
En församling måste snabbt nå målkapitalnivån och helst sätta av mer än vad målkapitalet säger. Detta leder till att man måste vara noga med att i första hand se kapitalet som något som skapar intäkter. Inget annat. Att sedan placeringarna ska vara etiska och miljövänliga är också styrande. Men det egna kapitalet ska inte användas för välgörenhet, till sådan verksamhet måste andra pengar användas.
Det är viktigt att man också här sätter ett mål, ett mål för välgörenhetskapital, till exempel hur stort välgörenhetskapital får vara och att avkastningen här ska vara inflationstäckande men inte mer, till exempel 2–2,5 procent som inflationen varit under senare tid.

Kyrkornas u-fond ger en avkastning som i det närmaste just nu är inflationsskyddande och det är rimligt. Men det kapital som församlingen satsar i fonden kan eller får inte ingå i målkapitalet. Om det får göra detta så blandar man ihop det långsiktiga egna kapitalet med det välgörenhets­inriktade kapitalet. Att blanda samman de olika syftena leder lätt till att målkapitalet vattnas ur eftersom vår verksamhet i första hand är humanistiskt inriktad och av tradition inte ska vara vinstdrivande. Det finns ett inbyggt Ebberöds bank i vårt sätt att se på kapitalförvaltningen om vi inte passar oss.

Det egna kapitalet måste placeras i den svenska marknaden eller åtminstone genom svenska institut som förstår vad vi är ute efter. Om vi säger till förvaltaren att vi vill ha en avkastning på det egna kapitalet som är inflationen plus 4,5 procent så har vi också sagt något om accepterad risk. Säger vi att vi vill ha upp till 15 procent i avkastning så har vi skruvat upp risken, en risk som innebär att vi kan bli av med kapitalet i värsta fall. Om vi lägger oss på så hög risknivå så måste man sannolikt gå utomlands med placeringen och det är sämre ur informationssynpunkt. Oavsett vilket förvaltarinstitut vi väljer så är församlingen en­sam om ansvaret för pengarna gentemot medlemmarna. Det håller inte att säga att ”...han gav oss rådet…” om vi gör förluster.

Det vore bra om det egna kapitalet på sikt ger en avkastning som motsvarar 20 procent av församlingens verksamhetskostnader i dag. Om dessa kostnader är 50 miljoner kronor i dag så ska det egna kapitalet ge 10 miljoner i avkastning och med 6 procent i ränta så innebär det ett krav på eget kapital på 155 miljoner kronor eller oftast tre gånger högre än vad vi har i dag. Om vi vill skydda verksamheten från alltför drastiska svängningar i ekonomin framöver så måste vi inte bara skydda det egna kapitalet från förluster utan också löpande sätta av mer kapital än vad nuvarande målkapital innebär. Allt annat oförändrat så menar jag att ökade intäkter via ett stort eget kapital ska användas till att sänka medlemsavgiften i framtiden. Med lägre avgifter så ökar möjligheterna att vi får behålla medlemmar, om vi dessutom gör ett bra arbete.
Om jag resonerar rätt så måste vi allvarligt fundera över både ett ökat eget kapital och hur vi ska kunna få fram välgörenhetskapital. Båda dessa kapitalområden ska främja vår sak på lång sikt. Men tydligt hållas isär.

Sven Lindeberg
kyrkorådsledamot (ers)
Stockholm