Vi tänker oss tillbaka till andra hälften av 1800-talet. Stort mansunderskott råder. Ett av få möjliga sätt för ogifta kvinnor att försörja sig är att sälja sin kropp.

För att undvika spridning av könssjukdomar underställs kvinnorna regelbundna kontroller.
 Vi flyttar fram till 1920- och 30-talen. Även om preventivmedel är förbjudna, går de nu att få tag på för den som anstränger sig. Alla kvinnor är inte stormförtjusta. Med tillgång på preventivmedel försvinner kvinnans sista argument att säga nej till oönskade samlag. Nästa anhalt är 1960-talet. P-piller för kvinnor lanseras. Det blir möjligt att ”ha sex” när och var och hur som helst, utan graviditet som följd.

Vi fortsätter till 1974. Först då lagfästs kvinnors rätt till abort.
Nästa stopp gör vi på 1980-talet, årtiondet då ungdomssexualiteten blommar upp. Skolsköterskan manar tjejen att för all del ha med sig kondom till festen. Ty skulle det bli lite hett, kan hon inte  förvänta sig att killen har kondom i fickan. Och har han någon, är han förmodligen så full att han själv inte skulle komma på tanken att använda  den.
Gemensamt för vad jag har lyft fram är att det hela hela tiden är kvinnor och kvinnors sexuella beteende som har åtgärdats: kvinnor har fått uppleva att deras nej till oönskade samlag inte har respekterats; har fått utstå p-pillrens biverkningar; har fått bära bördan av att genomgå en abort i händelse av en oönskad graviditet. Uttryckt på annat vis: Avsaknad av möjligheter för kvinnor att försörja sig, bristande respekt för kvinnors nej till oönskade samlag, möjligheten för både kvinnor och män att leva ut sin sexualitet utan könssjukdomar eller ovälkomna graviditeter som följd … alla sådana frågor har genom åren hanterats genom åtgärder riktade mot kvinnors sexualitet.

Mäns sexualitet däremot har aldrig någonsin i historien lagts under luppen, aldrig satts ifråga, alltid tagits för given … Så länge en sådan skillnad råder – och den är förvisso inte utrotad – i syn på kvinnors respektive mäns sexualitet menar jag det vara absolut nödvändigt med en generös abortlagstiftning.
Nu skriver vi 2007. Den katolske biskopen Anders Arborelius uttrycker i Dagens Nyheter, i sällskap med pingstpastor Sten-Gunnar Hedén, sin oro över det höga antalet aborter i Sverige, vilket skulle öka än mer om Sverige tar emot kvinnor från länder med en restriktiv abortpolicy för att här få en abort utförd. Jag kan inse det problematiska i att förorda abort för den som säger sig vilja värna det liv som är svagt och värnlöst, det liv som ingen egen talan har, och jag välkomnar givetvis utökat stöd till kvinnor som är tveksamma inför en eventuell abort, inbegripet åtgärder som gör det möjligt att leva drägligt som ensamförsörjare.

Jag håller också med Arborelius om behovet av kraftsamling. Men om vi på allvar avser att nedbringa antalet aborter, utan att vare sig försätta kvinnor i svåra valsituationer eller nödga kvinnor att  föda fram oönskade barn, uppmanar jag alla kyrkor och samfund: Gärna kraftsamling, men byt först problemfokus! Sätt i gång en gärna världsomspännande kampanj för att få män att ta ett sådant ansvar för sin sexualitet så att ingen kvinna behöver genomgå en abort.
På köpet kanske det då äntligen börjar hända något radikalt på hiv/aidsfronten.

Agneta Lejdhamre
komminister i Västerås
domkyrkoförsamling