Jag läste Ann Heberleins gästspel om kvinnliga kyrkoherdar. Jag förstår till viss del hennes reflexion som en reaktion på den traditionella kvinnorollen, men jag skulle vilja gå lite längre i reflekterandet över de olika rollerna i kyrkan.

Ann Heberlein tycker inte att de manliga kyrkoherdarna ska kavla upp ärmarna och börja diska, men att de kvinnliga kyrkoherdarna ska sluta koka kaffe.
  Varför det? Stannar hon då inte kvar i en fortsatt patriarkal struktur där det inte längre bara är männen utan också kvinnorna som förväntas utöva sitt prästerskap på samma sätt som män har gjort i alla tider? Där kvinnor förväntas förändra sig och släppa på sin kontroll över sitt traditionstyngda kvinnliga område, men inte män förväntas förändra sig och släppa på sin kontroll på sitt på samma sätt traditionstunga manliga område. Där den andliga spisen är skild från den lekamliga, och det är fåren som ägnar sig åt det lekamliga och fåraherden åt det andliga. Där det andliga fortsätter att vara något som bara kan utövas av den som har lång teologisk utbildning och det lekamliga något som kan skötas utan utbildning av ideella krafter på fritiden.

Kan vi inte i stället se Ann Heberleins berättelse om den kvinnliga kyrkoherden som ett uttryck för ett nytt sätt att leva upp till kärleksbudskapet, ett mer handfast och praktiskt sätt, som på ett bättre sätt bidrar till den gemenskap, delaktighet och människors växande som är, eller åtminstone borde vara, kärnan i den kristna kyrkan? Där det finns en helhetssyn på människan, där kropp och själ är ett, där praktiskt arbete och filosofisk reflektion är ett.

Tänk vad mycket som hinner tänkas när händerna arbetar i diskbaljan, eller med att stoppa disken i diskmaskinen, som är vanligare nu för tiden. När präster och lekmän, eller andra yrkesgrupper inom kyrkan, delar varandras vardag i större utsträckning och i stället för att ge upp kontrollen, tror jag vi kommer närmare det mål vi strävar efter. Teologin blir tydligare i olika slags praktiskt kyrkligt arbete, och de praktiska erfarenheterna bidrar till att utveckla den teologiska reflexionen. Som en del i detta finns fikandet och ätandet som bidrar till gemenskap och en känsla av delaktighet och bekräftelse, och delar vi på arbetet i större utsträckning så finns också tid för samtal under tiden, för alla, även dem som kokar kaffet.
  Den kvinnliga kyrkoherden i Ann Heberleins berättelse hade dessutom mer tid till praktiskt arbete den gången, eftersom det var Ann Heberlein själv som stod för föreläsandet.

Anita Liljeström
doktorand i socialt arbete