Därav den av så många präster och dopföräldrar illa omtyckta befrielsebönen: O Gud, du som räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hans namn i Livets bok och bevara honom i ditt ljus, nu och alltid.

Det är alltså ordet ”befria” som måste bort. Det lilla barnet är ju Guds goda skapelse och behöver inte befrias. Däremot behöver hon skyddas mot allt hemskt som kan hända en människa under jordevandringen och det kan man be om, till exempel genom att byta ut ”befria” mot ”bevara från”.
Frågan tycks vara om Augustinus uttrycker en förlegad människosyn eller inte.

Jag är övertygad om att avhandlingens idéer så småning­om kommer att leda till nya formuleringar i dopritualet, inte minst eftersom många kyrkoavgiftsbetalande föräldrar skulle bli på gott humör då.
Som jag ser det är nog ändå Augustinus av marginell betydelse i sammanhanget. Det stora problemet är ju om det finns täckning i verkligheten för det han gjorde teologi av. Och det befarar jag att det gör.
På egen hand är människan utlämnad åt döden. Hur illa vi än tycker om detta så är det ett faktum. Vi kan inte göra någonting för att hindra att vår kropp bryts ner och så småningom slutar fungera. Dödligheten bland människor är, också i västvärlden, fortfarande 100 procent. Det tycker jag är ett fullgott bevis för att det som traditionen kallat för ”arvsynden” är en realitet. Vi föds hit till världen under villkor som varken jag själv eller ens en jublande glad nybliven mamma kan ändra på.

Men Gud kan! För honom är ingenting omöjligt, inte ens det att befria oss från den mörkrets makt som ockuperat den här världen. Och den ockupationen lider vi alla under, såväl spädbarn som de som, i likhet med undertecknad, har trettiosex års syndande bakom sig. Därför tror jag det är sant – även om det låter osympatiskt – att vi behöver befrias, allihop. Jesus gav kyrkan ett verktyg för detta: dopet. Den som är döpt är, skriver Paulus, död för synden. Synden har alltså inte längre någon jurisdiktion. Den döpte tillhör Gud.

Sedan vet vi att dopet inte befriar oss från elände här i tiden. Också döpta människor får tandvärk, lämnas ibland av sina äkta makar och råkar ut för trafikolyckor. Här i världen, i tiden, härskar fortfarande ockupationsmakten. Men dess till synes oinskränkta makt är en illusion. Den kan drabba oss här i tiden men den kan aldrig ta ifrån oss den gåvan som Gud ger till sina barn: liv som varar, redan nu men än mer bortom tiden.
Hur allt detta går till är ett mysterium, men jag tror att det är sant. Jag tror att vi i stället för att bli förnärmade över allvarliga formuleringar bör tacka för att det finns någon som vill rädda oss. Och som kan. Jag tror att det är sant som en klok präst skrev till mig: it will be alright in the end. And if it’s not alright, it is not the end.

Anna Sophia Bonde
präst och skribent
Lund