Ett parti med ett kristendomsfientligt förflutet

Det stundar till kyrkoval. I ”nomineringsgrupper” samlas företrädare med sinsemellan olika profiler.

År 2000 skildes Svenska kyrkan från staten. Många hade förväntat sig att kyrkan nu skulle vara en angelägenhet bara för dess medlemmar. Så blev det inte. Särskilt Socialdemokraterna, som riksdagsparti, har fortsatt att kräva ett inflytande, ett parti som genom historien har en minst sagt fientlig inställning till allt vad religion heter.

Partiets religionsfientliga hållning kan beskrivas med ett uttalande av Stellan Arvidsson, en framträdande socialdemokratisk politiker, på 1960-talet ordförande i förbundet Sverige-DDR och den som lade grunden till den helt sekulära skola vi har idag, som uttalade följande: ”Socialdemokratin har ända sedan begynnelsen revolterat mot kyrkan, och att ”Humanismen är en åskådning där människan står i centrum, kristendomen är en åskådning där Gud står i centrum. Åsikterna är oförenliga”.

Många är ovetande om att fram till så sent som år 1960 det stod i det socialdemokratiska partiprogrammet att läsa: ”Statskyrkan avskaffas. Av kyrkan disponerade egendomar stanna i samhällets ägo”. Svenska kyrkan skulle alltså helt utplånas! Likväl kom Socialdemokraterna sedermera att släppa kravet på kyrkans fullständiga upplösande.

Prästen Harald Hallén lyckades övertyga den dåvarande statsministern Per Albin Hansson om att det vore smartare att behålla kyrkan men att ta makten över henne än att upplösa den. Att få kyrkan att anamma en socialistisk sekulär världsåskådning skulle vara en enorm vinst i byggande av det socialistiska ateistiska samhället.

Och likt ett lamm som väntar på sin slakt lät sig kyrkan fogligt anpassa sig. Respekten för demokrati, lagar och förordningar är en del av Svenska kyrkans dna även om den innebär sin egen död.

Det fanns förstås de med kristna värderingar. Några av dessa organiserade sig i Sveriges kristna socialdemokraters förbund, kallad Broderskapsrörelsen. Under en tid var ambitionen hos dessa att stå upp för kristna värderingar men allteftersom tystnade dessa röster allt mer.

I Ystad, på 2000-talet, deklarerade öppet den socialdemokratiska ordföranden i kyrkofullmäktige sig vara ateist. På frågan om vad han har i kyrkan att göra blev svaret: ”för att ha koll på kyrkan och driva socialdemokratisk politik”. Det faktum att Sverige idag anses vara ett av världens mest sekulariserade länder kan med fog tillförskrivas en mycket aktiv socialdemokratisk politik och där kyrkan själv låtit sig avlövas anförd av ett starkt socialdemokratiskt inflytande i kyrkomöte, landets stifts- och kyrkofullmäktige till den kyrkliga förvaltningen och nu, inte minst, en politiserad utnämningspolitik av våra biskopar.

År 2011 var det så dags att formalisera partiets hunger efter de muslimska rösterna: Broderskapsrörelsen bytte namn till ”Socialdemokrater för tro och solidaritet” och kunde nu ogenerat börja värva muslimska väljare. 

I kyrkoordningens portalparagraf står det att läsa: ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission”. Men om denna grundläggande uppgift står intet att läsa i det socialdemokratiska valmanifestet inför kyrkovalet där inte en stavelse ens heter Gud, Jesus, Evangelium eller Mission.

Socialdemokratisk kyrkopolitik handlar inte om att främja Guds Rikes Utbredande utan om att bygga en ateistisk materialistisk världsordning. En tydligare illustration av begreppet ”femtekolonnare” i vår Svenska kyrka får man leta efter. 

Det är redan sent men för att rädda kyrkan måste det i kyrkans stadgar inskrivas att valda ombud förutsätts verka för den kristna trons och Svenska Kyrkans bästa.

Bengt Ståhl