Svenska kyrkan är på väg att bli en kongregationalistisk kyrka där varje församling och nivå är sig själv nog. Solidariteten med det gemensamma försvagas.
I Kyrkans Tidning 10/08 framför Stefan Nilsson, kyrkoherde i Sundsvall, en åsikt vi vill instämma i: inom Svenska kyrkan är vi bra på att göra ner varandra.
Vi är inte bara bra, vi kanske till och med toppar listan över de organisationer i landet som har sämst självkänsla och lägsta grad av samhörighet. Den organisation som är osäker över sitt innehåll fokuserar ofta strukturen. Är det inte precis där vi hamnat? Vår kyrka verkar vara en märklig kropp där de olika delarna skyller på varandra och tycker sig klara sig bäst på egen hand.
Konsekvensen hotar bli att medarbetare på alla nivåer får köra sitt eget race, ofta med en kortsiktig framgång men långsiktigt förfall. De band är bräckliga som bara knyts mellan enskilda kyrkoarbetare och medlemmarna.
Stefan Nilsson fruktar en kyrka vars främsta drivkraft är rädslan att förlora medlemmar. Vi håller med. Lika förödande är tron att kyrkan bara är till för dem som redan känner henne. Vad hjälper det en kyrka om hon samlar alla människor men förlorar sin själ – eller räddar sin själ men går förlorad för dagens människor? I en samtid där människor själva formar sin identitet och sin livstolkning, utan att auktoriteter begränsar eller erbjuder färdiga paket, är förvaltarskap inte att slå fast och konservera. Tvärtom, det är att utveckla och tolka vidare. Därför måste vi vässa våra verktyg för kommunikation både rent tekniskt och innehållsligt. Förmågan att upprepa är inte meriterande i sammanhanget.
Att ingen äger sanningen betyder inte att den saknas eller att ingen har rätt att hävda den. Vi måste våga söka sanningen, sätta ord på mysteriet och våga tolka livet ur ett kristet perspektiv. Vi får inte tystna i skenbar respekt för mångfald och alltings relativitet. Ett sådant förhållningssätt lämnar bara ytan kvar. Öppenhet och tydlighet är goda grannar.
Det finns fog för framtidstro och tillit. Om vi ser på varandra med förtroende och stöder varandra – om vi ibland kan ge avkall på det egna till förmån för det gemensamma – då har vi alla möjligheter att vara folkkyrka också för de uppväxande generationerna.
Vi vill ge Stefan Nilsson rätt i att det är dags att slå ett slag för den kollektiva gemenskapens styrka och värdet av ett tidlöst budskap. Frimodighet är underskattat, stolthet och sammanhållning likaså.
Erika Brundin
utvecklingschef kyrkokansliet
Gunnar Sjöberg
utvecklingschef Uppsala stift
Vi är inte bara bra, vi kanske till och med toppar listan över de organisationer i landet som har sämst självkänsla och lägsta grad av samhörighet. Den organisation som är osäker över sitt innehåll fokuserar ofta strukturen. Är det inte precis där vi hamnat? Vår kyrka verkar vara en märklig kropp där de olika delarna skyller på varandra och tycker sig klara sig bäst på egen hand.
Konsekvensen hotar bli att medarbetare på alla nivåer får köra sitt eget race, ofta med en kortsiktig framgång men långsiktigt förfall. De band är bräckliga som bara knyts mellan enskilda kyrkoarbetare och medlemmarna.
Stefan Nilsson fruktar en kyrka vars främsta drivkraft är rädslan att förlora medlemmar. Vi håller med. Lika förödande är tron att kyrkan bara är till för dem som redan känner henne. Vad hjälper det en kyrka om hon samlar alla människor men förlorar sin själ – eller räddar sin själ men går förlorad för dagens människor? I en samtid där människor själva formar sin identitet och sin livstolkning, utan att auktoriteter begränsar eller erbjuder färdiga paket, är förvaltarskap inte att slå fast och konservera. Tvärtom, det är att utveckla och tolka vidare. Därför måste vi vässa våra verktyg för kommunikation både rent tekniskt och innehållsligt. Förmågan att upprepa är inte meriterande i sammanhanget.
Att ingen äger sanningen betyder inte att den saknas eller att ingen har rätt att hävda den. Vi måste våga söka sanningen, sätta ord på mysteriet och våga tolka livet ur ett kristet perspektiv. Vi får inte tystna i skenbar respekt för mångfald och alltings relativitet. Ett sådant förhållningssätt lämnar bara ytan kvar. Öppenhet och tydlighet är goda grannar.
Det finns fog för framtidstro och tillit. Om vi ser på varandra med förtroende och stöder varandra – om vi ibland kan ge avkall på det egna till förmån för det gemensamma – då har vi alla möjligheter att vara folkkyrka också för de uppväxande generationerna.
Vi vill ge Stefan Nilsson rätt i att det är dags att slå ett slag för den kollektiva gemenskapens styrka och värdet av ett tidlöst budskap. Frimodighet är underskattat, stolthet och sammanhållning likaså.
Erika Brundin
utvecklingschef kyrkokansliet
Gunnar Sjöberg
utvecklingschef Uppsala stift
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR